onsdag 31 mars 2010

Hugo kan vinka!

Utan mormor och morfar skulle han inte lära sig något!

Som dom övar och övar...


video

Och så kan han sjunga också!

video

Utan morfars hjälp ska tilläggas.

måndag 29 mars 2010

Social paus.

Idag blev jag ordinerad en paus.

Paus från telefonsamtal, sms, facebook och andra sociala kontakter. Det håller på att äta upp mig, det dåliga samvetet över alla samtal, mail och sms jag inte svarar på. Att ha medmänniskor omkring sig är helt fantastiskt och jag är innerligt tacksam över att jag har så många fina vänner runt mig men det tar upp nästan all min tid och jag orkar inte riktigt med det däliga samvetet över att jag varken hinner eller orkar träffa alla jag vill träffa. Var och en vet ju inte hur många andra som ringer, smsar och skriver brev och gör det förstås i all välmening. Problemet blir att jag känner mig otillräcklig även om jag förstås vet att ingen förväntar sig speciellt mycket av mig nu.

Jag tror att en kommunikationspaus kan vara bra för mig, för oss i familjen. Jag stänger av omvärlden på torsdag och dyker upp igen en vecka senare. Det är min plan. Sen får vi se hur det funkar. Jag gissar att jag kommer att ha det svårt. Funderar lite på hur jag ska klara mig utan att blogga så det kanske jag gör ändå men stänger kanske av möjligheten att kommentera. Och hur ska jag klara mig utan era bloggar? Det är nog bäst att lägga in mig på avvänjning i stugan vid havet. Och inte ta med pappas modem...

Tävling.

Många som har bloggar brukar delta i olika tävlingar som andra bloggare har. Jag har inte tidigare varit med i någon men nu såg jag en tävling jag måste vinna. Du hittar den hos It´s a house, en blogg jag ofta läser och drömmer mig bort bland vackra saker och önskar att jag också hade ett stort fint hus.

Jag vill vinna lampan till Annelie.
Den skulle passa exakt var som helst i hennes fina hus!

söndag 28 mars 2010

Groda till salu.

Det blir dyrt att skicka paket.
Därför gjorde jag en större groda till försäljning. 
För 200 kronor får ni köpa denna sötnos. 
Maila till annasanatomi@gmail.com. 
Först till kvarn... Eller högstbjudande.

Jag är gjord helt i ullgarn och stoppad med ull. 
Jag är 20 cm lång om jag får räkna med ögonen. 
Jag är lite blyg men har väldigt mycket humor 
när man lär känna mig. 
Jag har ingen aning om vad jag heter 
men det kanske Du har.

lördag 27 mars 2010

Mutter.

Vem tog min mutterring som jag glömde på toaletten på TC igår? Lämna tillbaks.

 Likadan fast en ring...

fredag 26 mars 2010

Utanför bubblan.



Ibland tvingas man att ställa sig utanför sorgebubblan. Som när David fixar vipbiljetter till Umeå Open och Stina fixar snygga örhängen så att man känner sig fin och Petra hämtar när man inte vågar ta sig hem mitt i natten.


Syskonen Franzen tar mig utanför bubblan.

Ganska glad ändå.

Movits. Gungit värre.
Lyssna här.

onsdag 24 mars 2010

Om att inte kunna prata om det svåra.

I dag har jag varit en kortis hos fina familjen efter en promenad med Hugo, besökt Gustav i urnan på kapellet, fått fint kort besök av två vänner. Sen orkade jag inte något mer och sov igen flera timmar. Och så har jag gråtit till och från hela eftermiddagen.

Hugo tittar på mig med världens största leende när jag är ledsen. Då blir jag varm och glad men sen mer sorgsen då jag blir påmind om att dom inte kommer att få lära känna varandra, bröderna. Jag tänker på hur Gustav frågade om vad vi kommer att berätta för Hugo om honom och jag tänker på vilken stor förlust det är för Hugo och hela världen att Gustav inte längre finns.

Känner hur det värker i magen, i hjärtat och sedan vidare ut i kroppen, i varje muskelfäste och sätter sig där. Nu kan jag inte vrida huvudet åt höger, imorgon kan det vara något annat. Jag orkar inte prata om hur det känns. Det är så svårt att finna ord. Jag vet att mina vänner kollar här på bloggen efter hur jag mår eftersom jag inte berättar det. Orkar inte prata om det jobbiga. Inte med någon. Kan inte ens skriva. Det är fint att läsa era kommentarer. Ni som lyssnar, förstår och uppmuntrar ger mig lite kraft. Ett hårt, ont arbete är vad det är att sörja, precis som någon skrev.


 Grodan och Isbjörnen har nu kommit fram till Victoria som fick ny benmärg i fredags. En handdocka att leka med och en björn att gosa med kan behövas när man är nästan 3 år och måste vara isolerad länge.

tisdag 23 mars 2010

I den stora trötthetens grepp.

Idag slog den mig igen. Utmattningen, tröttheten och ångesten. Ledsenheten och ontet i hjärtat. Jätteont gör det, sorgen och saknaden. La mig i sängen och klev inte upp förrän efter flera timmar. Det är i vanliga fall jobbigt att komma hem från semester men det är ingenting mot det här. Hoppas på en bättre dag imorgon.

lördag 20 mars 2010

Ännu fler grodor...



Det är så roligt att ni sitter och virkar tycker jag!

Lördagsäventyr.

Först var vi på Bauhaus och köpte spackel.
Sen var vi på Media Markt. Annika köpte en tvättmaskin och en torktumlare.
Jag och Frans fick massage. Länge. Det tar lång tid att köpa vitvaror.


Sedan jobbade vi i det nyköpta radhuset.
Annika bredspacklade i tvättstugan.

 

Jag tog bort tapet från en garderobsdörr med hjälp av en vattenångamaskin.



Mycket bra terapiarbete för mig.


Nu gör Henri kaffe till mig och sen ska vi se Millenium.

fredag 19 mars 2010

DolfRuben har kommit fram!

Nu bor han hos Sara.

torsdag 18 mars 2010

Rubrik är det svåraste med att blogga...

Det har varit en rätt tung dag. Först beskedet om Nina, sedan många tankar på att lilla S skulle fyllt år och vidare tankar på Gustavs födelsedag som i och för sig inte är förrän i oktober. Samtal från Gustavs fina PAB, patientansvarig barnsköterska. Fint samtal men många tankar väcks återigen. Sen såg jag programmet om Elias och ytterligare minnen väcktes till liv. Jag läste för Frans och valde två böcker jag brukade läsa för Gustav när han var lika gammal. Det var i och för sig mer fint än sorgligt.

Jag har det fortfarande väldigt bra här i Västerås fast jag längtar väldigt mycket efter mina två killar i Värmland. Jag känner att jag gör lite nytta här i alla fall, hos familjen som håller på att renovera ett radhus. I går var jag och Annika där och målade lite samt rev en väggmatta i tvättstugan. Jag har rullat 56 köttbullar och idag gjorde jag Caesarsallad. I kväll är jag barnvakt så att Annika och Henri kan vara i huset tillsammans. Jag har så mycket tid för mig själv att jag nästan blir rastlös och det var en omöjlighet trodde jag... Det är väl det som är vitsen med semester. Jag virkar, surfar runt på nätet, planterar om blommor, går i affärer och har det rätt skönt. Och Linda och Lisa är hos mig och städar... Undrar när jag får ta hand om dom?


 På min väg till en garnaffär i Västerås 
såg jag det här fina stickgraffitit.

Här står jag framför tågstationen och minns.
När jag och Klara på ett sportlov för fyra år sedan 
skulle hälsa på Annika som då bodde i Uppsala, 
tog vi fel tåg. 
Från Stockholm skulle vi och hamnade här istället. 
Pinsam mamma.
Speciellt med tanke på att jag under ett år 
pendlade mellan Stockholm och Uppsala.
Det är fint i Västerås. 
Synd att inte alla jag känner bor här istället.


Elias.

Barn på sjukhus handlade ikväll om fantastiska Elias som är i slutet av sin leukemibehandling.


Han har också en insamling.

Hans mamma har också en blogg.

Nina.

Nina lärde vi känna på Barn 3. En mycket fin tonåring med en tumör i hjärtat. I morse somnade hon in.

Jag tänker på hennes mamma och bror idag och hoppas att dom, trots det allra jobbigaste, har det fint med Nina.

Läs om Nina här och lyssna på Fredriks hyllning till sin storasyster här.

Jävla skitcancer.

Bidra till forskning kan du göra här.

onsdag 17 mars 2010

Hjärtevän.

Imorgon skulle Storasyster fyllt 8 år. Jag är vän med hennes mamma och vi delar mycket. Trots att vi bara setts en gång, än, och annars bara följer varandras liv på nätet så finns hon i mitt hjärta.

Det gör skillnad att skänka pengar till Barncancerfonden. Jag minns hur Gustav med stor iver uppdaterade sidan med sin insamling för att se hur den växte och hur glad han blev för alla namnen. Aldrig höll han reda på hur mycket någon skänkt, bara att det skänkte. Jo, en gång. När familjen Hjort skänkte 10 000 tappade han hakan. Stor glädje på sal tio för en liten tolvåring. Nu kan ni även glädja lillebror och hans familj.

Gratulera Lilla S på hennes 8-årsdag. Och gratulera hennes familj till att dom lyckas leva ett bra liv även efter det värsta. Och gratulera mig till att ha fått lära känna Annelie.

Jag vill leva.

Dessutom fyller Morfar år på fredag. Han önskar sig också pengar till Jag vill leva. 

 


tisdag 16 mars 2010

I natt...

drömde jag om Gustav. Vi stod i en kö till ett slags sovställe och pratade om vad han skulle göra när han dött. Jag minns inte vad han berättade. Men jag minns att jag fick massor av näsgosar, eskimåpussar som dom kalls. Massor av näsgosar från min favoritnäsgosare. Jag saknar hans lilla söta, hårda nästipp och hans kärleksfulla blick. Det är tur att han kan bli så där verklig i drömmen.

Nyårsdagen 2003. 
Han drack sitt rosa bubbel inomhus på nyårsafton
och var för rädd att gå ut på grund av alla raketer.

måndag 15 mars 2010

Groda nummer två.

Min andra Grodan G är färdig. Den första grodan och en underbar Pacmangubbe finns att beskåda på Pysselbloggen. Frans 2,5 år tyckte att den här hade elaka ögon och gömde den under soffan.



Nu är jag i Västerås hos Annika några dagar. Johan och Hugo är i Värmland hos familjen. Skönt att komma från Umeå ett tag och skönt att ha mycket egen tid. Och skönt att vara hos Annika. Och härligt för mina killar att bli bortskämda av farmor, Sven-Åke, alla bröder och kusinerna.

På Stora Gatan i Västerås efter en halvhurtig promenad. 
För er som inte vet hur jag ser ut
och för er som bara sett mig osminkad 
och rödgråten senaste veckorna.

söndag 14 mars 2010

Om att jämföra sorg.

För några år sedan dog min farfar och jag sörjde honom länge och intensivt. Jag saknar honom fortfarande och tänker på honom mycket. Det gjorde ont, nästan lika ont som det gör nu. Kanske var jag mer förtvivlad och orkade leva ut sorgen mer då fast även då (och fortfarande) har jag svårt att prata om saknaden.

Jag tror faktiskt att förlust av någon man älskar kan vara lika svår som förlusten av sitt barn. Jag tror att den som upplevt stor sorg kan förstå. Håller ni med eller tror ni att jag blivit tokig?

Jag tänker på hur Gustav och farfar Åke har träffats nu och hur dom pratar om hur klantig jag är, om att jag alltid spiller och ramlar. Tappar bort och tar sönder saker. Dom skrattar åt att Gustav kallade Åke Koko och om hur dom brukade tjuväta godis när jag inte såg. Gustav broderar kanske lite och Åke fiskar. Gustav kanske får träffa farmor Evy så att han har någon att handarbeta med. Kanske lägger dom ut nät tillsammans alla tre och pratar om hur dåligt Morfar Hans skottat gården i år. Men dom förstår varför och har stort överseende med slarvet. Dom kollar till fjällstugan, kanske tar dom en tur med skotern och ligger sen på varsin soffa och tittar på Morden i Midsommer.

 Farfar Åke.

lördag 13 mars 2010

Om att säga det rätta.

Jag fick en fråga om vad som är rätt att säga. Jag svarade bland kommentarerna men kom på att jag ville göra ett inlägg om det också.

Jag vill inte tro att jag ställer höga krav på de jag möter att säga de rätta sakerna men kanske gör jag det ändå. Men jag blir mer glad när det känns bra än arg när det blir tokigt.

Kommentaren om att Gustav inte hade tid att bli tänkt på just då gjorde mig jätteglad. Men hur ska någon veta vad som är rätt att säga i alla situationer. Det beror så mycket på hur jag mår i stunden hur jag reagerar på det som sägs. Det är just så att jag inte vill att folk ska bli osäkra när dom möter mig. Det var på pricken så som en anonym kommenterade: 

Tänkte på det du skrev om att du ler ett fånigt leende, tror det är så många gör när man ska berätta något obehagligt, liksom medvetet för att lindra de ord man har att säga. Som för att ge en signal till mottagaren om att personen i fråga inte ska behöva må dåligt för din skull bara för att du valde att säga som det är. En signal om att du, för tillfället iaf, inte kommer att bryta ihop. 

Vissa saker gör mig förstås irriterad. Som när man lägger ord i min mun om hur jag borde känna, vad jag borde göra och hur jag ska sörja. Förslag och råd är fint men inte en bestämd uppfattning från någon jag inte känner, eller känner för den delen. Det gör mig arg när någon har åsikt om att jag har tid att skriva här i bloggen eller förfasar sig över att vi hade en borgerlig begravning. Jag blir arg när jag känner mig missförstådd men det är något jag får räkna med när många jag inte känner läser. Men oftast blir jag inte irriterad.

Siri skrev ett passande inlägg som ni kan läsa här. Och sedan ytterligare ett som passade fint. Hon är bra, Siri. Mycket bra. Läs hennes blogg så blir ni klokare.

Varje gång jag säger till någon att det går bra, blir jag förvånad och arg över mina ord. Visst, det går bra, men det är ju inte det jag i första hand skulle säga om jag verkligen skulle beskriva vår vardag. Det är, som jag sagt förut, alldeles för svårt för mig att sätta ord på det jag har inom mig och då är det lättare att säga sånt som att Jo, det går bättre än jag trott. Vi klarar oss fint. Vi fick ju ha två fina veckor tillsammans och det gör ju sorgen lite lättare. Vi har ju tack och lov Hugo. Och Klara. Och mormor och morfar. Och en massa annat dravel som egentligen inte är sant. Bara lite sant. Ibland.

Hamstrar på väg.

Tre söta hamstrar på väg till söta syskon i Skellefteå. 
Teddy, Sofia och Sötnos fick dom heta.

Hugo och presenterna.

Lek med Gosehunden som Gustav sytt.





Sovstund med finaste täcket som nuvarande klass fem sydde till Hugo.

Mys med fårskinnet från Turmalinen 
och mina kära kollegor.

Hugo och musiken...

Hugo diggar som tusan till James och Karin...

video

fredag 12 mars 2010

Om att berätta hur många barn man har....

Träffade en gammal bekant. Det visar sig att vi bor nära varandra med nästan årsgamla bäbisar och vi pratade om att vi båda bott i området i två år, om att jag köpte radhus med mina två barn och att jag sen träffade Johan och sen kom Hugo som satt i vagnen i landet mellan vakenhet och sömn.

Hans tjej hade också en kille på tolv och jag fick den självklara frågan (när man bor i ett område med fem skolor inom en km) vilken skola min grabb går i. Ehum. Han är... död...

Ja, vad ska man svara. Jag hade kunnat säga vilken skola och stanna där. Jag hade kunnat avstå från att säga något alls om mina stora barn för att undvika ämnet. Jag känner hur jag på nåt sätt måste förklara varför jag inte gråter exakt hela tiden och varför jag ler ett fånigt leende när jag säger att han varit sjuk i ett år i cancer och dött ganska nyss. Vi har inte pratat på väldigt många år och inte ens då pratade vi så mycket- han var alldeles för snygg för att jag skulle våga det då. Och här berättar jag om mitt döda barn. Situationen är väldigt märklig. Han reagerar fint och beklagar sorgen och säger de rätta sakerna. Och jag känner mig bara dum som ens tog upp det. Jag drar mig för att röra mig ute just för att sådana här möten uppstår, även om dom är trevliga. Jag lärde mig av min sjukgymnast att jag inte behöver titta på dom jag möter. Jag kan titta ner. Men jag tycker samtidigt om dessa möten med människor. Och jag är trevlig, det är liksom mitt signum. Så när jag inte ler och är tillmötesgående blir det sån enorm stor kontrast och jag blir ifrågasatt. Och det orkar jag inte med. Och sen är det ju också sån jag är och vill vara.

Jag är expert på att göra allt för att människor inte ska känna sig obekväma. Och nu är jag helt plötsligt bara genom att vara mig själv en sån som gör människor osäkra och nervösa.

Var är min stab?

Hugo fick magsjuka natten mot torsdag. I natt blev Johan sjuk och under dagen även Mormor. Vi som skulle åka bort ett tag, jag, Hugo och Johan.

Först hade jag inte tänkt skriva det på bloggen. Man ska ju inte berätta för inbrottstjuvarna att man reser bort. Sen tänkte jag att Alex Schulman bloggade ju från Thailand och även Vimmelmamman. Så då kan väl jag blogga från Västerås. Och Johan från Värmland. Nu verkar det som att vi kommer iväg först på söndag. Om inte jag också blir sjuk förstås.

Det har varit en prövning för mig idag att ta hand om Hugo flera timmar alldeles ensam. Har inte gjort det sedan Gustav blev sjuk igen i slutet av januari. Men det gick bra, det var till och med rätt mysigt. Men mer än fem timmar orkade jag inte... Och då sov jag en och en halv.

En sak jag undrar. Och många med mig. Var är hovet som står och tar emot en när man förlorat ett barn? Vem gör fondansökningar? Vem berättar hur man tar hand om en sörjande tioåring? Vem tar emot när man faller? Vem ringer försäkringskassan? Varför finns ingen till förfogande dygnet runt som man kan vända sig till när man går igenom det värsta? Var finns jourverksamheten? Var är krishanteringsgänget?

Jag har längtat hela dagen efter att skriva här i bloggen men inte kunnat eftersom jag haft hand om Hugo mest hela tiden. Och nu när båda mina killar sover, minns jag inte vad jag tänkt att skriva. Ska göra ett nytt försök imorgon.

Gustavs pysselblogg.

Nu har jag skrivit i Gurra G´s pysselblogg.
Precis som vi kommit överens om.

torsdag 11 mars 2010

Grodan G

Ni tror att jag är fantastisk och så men kolla här!

Jannas blogg

Jeanettes blogg

Janna hade en workshop i januari som vi var med på där Gustav började virka på Munken han gav till mormor. Där lärde han sig att virka grodorna.

Jeanette hade en tävling där man kunde vinna en bok och den var Gustav med i. Vi hade ofta tittat i hennes blogg och blivit inspirerade. Bland annat hittade jag mönstret där till mumintrollet som jag fortfarande håller på med... Snart är det färdigt och då kommer en bild. Tror att jag bara har kvar att sy ihop delarna faktiskt. Men det är lite jobbigt med virkning nu eftersom det påminner mig så mycket om Gurkan.

Nu är det bara att ni börjar virka Grodan G till minne av Gustav! Det är faktiskt roligt att virka och inte så jättesvårt. Lycka till.

onsdag 10 mars 2010

10 minuter.

Idag när Lisa hade varit här och jag började laga mat slog det mig. Tio minuter, kanske en kvart, hade gått utan att jag tänkte på Gustav.

måndag 8 mars 2010

Märkning.

 

Idag har jag haft en ledsen dag och då är det skönt att sätta händerna i något. Jag har gjort etiketter och skrivit namn på några av de barn vi känner till på Barn 3 och imorgon åker vi dit med dom. Och med alla andra gosar som väntar på sina nya ägare. mer än 150 mjukisar har vi fått! Tack.

Idag blev vi kompenserade. Blommorna vi beställt till begravningen blev inte som vi tänkt och nu fick vi alla pengar tillbaka samt presentkort som räcker till ett stort äppelträd att planteras i stugan till minne av Gustav. (Eller vad säger du, GräsmatteMorfar?) Granny Smith var hans favoriter men det kanske inte funkar så bra här uppe i Norr?

Ni kanske undrar när jag ska skriva om något annat än gosedjur? Det är svårt att sätta ord på hur det känns nu och så är det olika minut för minut. Jag kan inte fånga känslorna, än mindre sätt ord på dom. Inte heller berätta för alla tusen okända som läser när jag knappt kan säga till Johan hur det känns. Det är för stort och svårt att prata om och skriva om. Men snart kanske det släpper.

  

 

söndag 7 mars 2010

BusHans tvilling.

Har kollat igenom gosedjuren lite. Tänker välja ut en del som jag vill skicka eller öronmärka till barn vi "känner" på vår avdelning.

Och så hittade jag Hans tvillingbrorsa.

Hans är en liten nalle som varit på många äventyr med Gusten. Gustav fick den i present av sina gamla dagisfröknar. Under vintern fick han svininfluensa och fick inte vara med så mycket mer på Gustavs blogg. Nu är han frisk och Morfar Hans har tagit hand om sin namne och det känns väldigt fint.

Men vem ska få brorsan undrar jag nu? Är det nån som läser här och har ett förslag? Det känns liksom viktigt att han hamnar i rätt händer...

Att hinna av Daniel Rudstedt.

Vi hann inte med allt som vi ville göra
Men vi hann med allt som vi gjorde

Vi ville ha mer tid med varandra
Men vi hann med att vara tillsammans

Vi kunde inte ha älskat varandra mer
Vi kunde inte ha älskat varandra mindre
Och den kärleken består

Du kommer alltid att finnas med oss
Och vi kommer alltid att finnas med dig
För så har det varit och så kommer det förbli

Vi hann med allt som vi gjorde
Vi hann med att vara tillsammans
Och kärleken består – för evigt

Dagen efter igår.

När jag ser bilderna jag lagt ut från begravningen ser jag inte det otroligt varma, vackra och stämningsfulla som fanns i kyrkkorummet. Svårt är att fånga känslan på bild. Det blev så fint och kärleksfullt och vår sista stund med Gustav blev exakt som jag hade önskat.

Bandet spelade den vackraste versionen av Tonight och vackra Evelina sjöng så fint, så fint. Janne, vår officiant beskrev Gustav, pojken med den öppna, klocka blicken, killen som hade koll. Gustav som storebror Gustav. Han läste vackra texter som Daniel skrivit. Vi spelade "Brev från kolonien" som Gustav och Daniel spelade in 2006. Underbart att höra Gustavs glada, nervösa lilla röst i det stora rummet. Då kunde jag le och hoppades att fler gjorde det. Daniel hade gjort en inläsning ur Gustavs favoritbok Adjö, Herr Muffin. I bakgrunden hördes Today av Smashing Pumpkins. Gästerna fick gå fram till kistan till tonerna av Beastie Boys´Transitions och vi väntade kvar till sist. Mycket fint att få se allas kärlek till stora, lilla G.

lördag 6 mars 2010

Begravningen.

 

  

  

  

  

  

 

 


fredag 5 mars 2010

Allt är bra!

Fick ännu en tröstetext igår. Av någon jag inte känner men som gav den via en vän. Tack.

Döden betyder ingenting.
Jag har dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra
det är vi fortfarande.


Nämn mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig på samma enkla sätt som ni brukade.
Ändra inte tonfallet.
Ta inte på er någon sorgsen och högtidlig min
Skratta som vi alltid gjorde
åt de små skämt vi uppskattade tillsammans.


Be, le, tänk på mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av er vardag.
Låt det uttalas i vanlig ton.


Livet är vad det alltid har varit.
Det går vidare
i en absolut obruten kontinuitet.


Varför skulle jag försvinna från era tankar
bara för att ni inte kan se mig?
Jag väntar bara på er
en liten tid
alldeles i närheten.


ALLT ÄR BRA


(Henry Scott Holland, 1847-1918
domkyrkopräst i St. Paul´s Cathedral)

Gosedjur på väg...

 
Gosiga gosar vilar förväntansfullt i Hugos extrasäng.

Nu är dom hos Mormor och Morfar och laddar inför den svåra dagen.

Jag och Klara har redan bestämt vilken nalle lilla Hanna ska få... Till och med hade vi bestämt vilken nalle Vincent skulle få och så skickar hans snälla mamma och pappa en... Tala om utbyte. 

Dom flesta nallarna på bilden kommer från Gustavs spelguild "Tillsammans", men flera har kommit med posten från kända och okända lyckobringare. En av nallarna hade till och med, ovetandes, lyckats med att skriva ner texten från en av Gustavs favvolåtar som ska spelas på begravningen. 

Lilla Grisen "Kräket" fick redan igår bege sig till sjukhuset för att trösta en ledsen flicka. 

Jag tror att vi får så många gosedjur imorgon att det till och med räcker till några syskon. För visst är även syskon också värda en egen favvonalle? 

Jag pratade  förresten med  två ypperligt fina delar av personalen på avdelningen och dom lovade att ge vidare nallarna trots att det kommer att ta tid och det känns ju fint.

Och visst förstår ni hur skönt detta är för mig att tänka på.

Hur det känns.


Hur har ni det?
Hur känns det?
Hur mår du?
Håller du ihop?
Hur går det?

Alla dessa frågor som inte går att svara på. 
Fast som skulle saknas om ingen ställde dom.

Vi har det hur jobbigt som helst.
Det känns overkligt.
Jag mår jättedåligt.
Jag låtsas hålla ihop.
Det går för att det måste.

torsdag 4 mars 2010

Färdigt!

 
  Julklappen från Arvid och resten av klanen 
är äntligen färdig.
Gustav hade hunnit börja bearbeta bilden 
När han blev sjuk på nytt,
bad han mig göra färdigt den.


Bilden obearbetad, samma bild som på Gustavs blogg
Tagen 16 augusti, dagen före första strålbehandlingen.

onsdag 3 mars 2010

Varför Gosedjur?


Dom kan trösta när man fått veta något jobbigt.
  
Dom tjatar aldrig.
  

Dom låter en alltid välja film.
 

Dom snarkar inte.


 Dom sitter stilla i bilen.
  

Dom lyssnar när man vill berätta viktiga saker.


Dom tröstar när man är ledsen.


Dom passar som stöd när man spelar GuitarHero.
Dom värmer sängen.
Dom hjälper till när man bloggar.

Dom är där när man vaknar.

Dom är busiga att busa med.

Och dom är bara så supergosiga att gosa med...