Hopp.

Nu blir det roligt!

För ett år sedan började jag följa en blogg som heter Jag Blommar. Jag tycker mycket om att följa Marias liv i hennes mysiga hem och se hur hennes skapande växer fram. Jag tror att jag tycker om att läsa bloggen mycket för att hon liksom lever min dröm. Dessutom blir jag väldigt inspirerad av henne.

Nåväl. Hon har en hemsida där hon säljer massor av vackra saker; konst och hantverk. Hennes företag och märke heter Jag blommar, precis som bloggen. Där säljer hon sina härliga Räddisar. Så här skriver hon om dom:

"Ett litet unikt djur för vuxna och barn.
Djuret vill att du ska viska dina rädslor i dess öra, allt vill den höra…
När du viskat klart behöver du inte vara rädd längre, djuret tar hand om alla rädslor." 

 

Jag mailade Maria och frågade om hon kunde skänka en Räddis till mina bloggläsare. Hon sydde en Räddis speciellt för ändamålet och gav den namnet Hopp.

Vem vill du ge en Räddis? Behöver du själv viska lite med Hopp så att han tar hand om dina rädslor? Lämna en kommentar där du beskriver varför just du eller din vän behöver Hopp, så väljer vi ett hem till honom på min födelsedag den 7 september, 

det passar väl bra!

Sista dagen...

... att nominera just din favvoblogg till  

Underbara Claras bloggstipendie.

Idag har jag nominerat två av mina favoritbloggar.

Vuxna människor har inte hamstrar

Nattens bibliotek

Nominera du med!

Delar av veckans vantproduktion.

Att inte förstå.

När jag tittar på bilder på friska Gustav kan jag inte förstå att jag inte kommer att träffa honom snart igen, om bara en liten stund. Kanske redan nästa minut när han öppnar dörren och ropar Hej.

Hur mycket jag än säger till mig själv att han är borta, död och begraven så går det inte. Hjärnan och hjärtat verkar inte kunna förstå. Det är helt omöjligt. Förnuftet säger att mitt barn är dött. Men jag förstår inte. Inte på riktigt liksom.

Det är omöjligt att förstå och kanske är det bland annat därför jag klarar av att leva vidare.

Johans dag.

Medan jag varit på jobbet samt haft en härlig lunchdate med Kajsa på fin restaurang så hade Johan en härlig dag med Hugo...
Läste nyss hans blogg och förstod plötsligt vad han menade när han förut sa att han var lite trött.

Om Johans härliga onsdag kan du läsa om du klickar här.

Granne med Gustav.

Har inte tid att blogga eftersom jag syr massor och är (lite) med Hugo. Dessutom jobbar jag lite i dagarna två med Sofia, min vikarie. Vi har inga elever utan fixar i den nya handarbetssalen som ligger alldeles bredvid klass 7.

Jag ska försöka att formulera hur det känns att vara vägg i vägg med Gustavs klasskompisar. Det är skitjobbigt, jättesorgligt men lite vackert. Roligt att få smygjobba lite och mysigt att vara på skolan där jag trivs. Men som sagt, riktigt jobbigt.

Vackert för att jag på något sätt kan ana att han finns där som vanligt. Han sitter och flinar vid fönstret, eller kanske surar han, lyssnar på musik i sin telefon eller spelar upp några nya ringsignaler. Kanske bråkar han lite med Anton eller tittar nyfiket på Någon som han var förtjust i... Han går sin mycket speciella, släpande gång och sin mössa har han på. Den han inte ville använda när han inget hår hade men som alltid skulle vara på tiden före sjukdomen. Hans friska leende var tydligare idag än på mycket länge.

Sorgligt är det för att han inte är där så klart. Det är sorgligt att se hans vänner utan honom. Jag kan inte krama honom fast jag vill. Det kanske jag inte fått ändå, han skulle ju trots allt vara på sitt trettonde år... Det är sorgligt för att jag inte kan höra hans skratt, bara förnimma det.

Kanske är det tillfällen som dessa då man verkligen får bearbeta sorgen och saknaden. Jag kommer länge, länge att röra mig i denna miljö. Klara kommer att ha skolavslutningar och upprop, föräldrarmöten och månadsfester. Det är bara att bita ihop och ta sig igenom. Det får mig inte att bryta ihop men det blir lite segare i tanken och ledsammare i sinnet.

Och det är väldigt skönt att inte jobba just i år, när Gustavs klass har lektioner vägg i vägg...

I fritidsskogen, oktober 2008, 

fyra månader före vi upptäckte tumören.

Mössan är på.

Lite blygsamt sådär.

Ett litet tips....

Underbara Clara- stipendiet

Själv har jag inte kommit på vem jag ska nominera, det finns ju så många fantastiska bloggar.

Men jag har ju några dagar på mig att välja ut någon.

Kreativ igen.

Kanske är livet ännu lite mer på väg att återgå till det som varit. Nästan.

Jag har hittat tillbaka till mitt eget skapande och känner mig mer kreativ än på mycket länge.

Sedan jag träffade Johan har vi levt i ett slags undantagstillstånd. Först var vi upp över öronen nyförälskade och allt annat fick vänta. Sedan blev jag gravid och levde som en levande död fram till bara någon vecka före vi fick veta att Gustav blev sjuk. Och sen vet ni ju resten av historien...

Men nu syr och stickar jag för fullt och det gör att jag mår bättre! Jag och ett par kompisar är i startgroparna med en liten webshop. Bara ett namn ska vi komma på... Förslag någon??

Igår sydde jag ett par vantar i all hast så att jag kunde ta med en present till 50-års festen jag var på igår.

Och så har vi ju förstås den här lilla solstrålen

som piggar upp:

Ett år.

Om Gustav överlevt sin cancer hade vi firat stort hela dagen. Det hade varit ett år med Klaras benmärg idag. Superbenmärgen som Gustavs kropp accepterade och som började arbeta som den skulle tills tumören började växa. Det känns ju bra för Klaras skull. Att det inte var förgäves. Utan hennes insats skulle vi mist Gustav långt tidigare.

Det är med stor sorg och ångest jag läser om vad vi gjorde för ett år sedan. Varför kunde det inte bara fungera?

Transplantation

Jobbigt?

Kojbygge under trappan med ett syskon som fattas.

Det är lite extra jobbigt dom dagar då Hugo mer än vanligt påminner om Gustav.
Idag är han så lik sin storebror att jag sagt fel namn flera gånger.

Stickpaus.

Har inte haft tid att blogga.
Stickar...

Garnfrossa

Nu har jag färgat färdigt för i år. I vanliga fall färgar jag med klass tre som sedan stickar mössor i mjukaste alpackagarn. Men i år gjorde jag det tillsammans med några från jobbet så att dom kan fixa färgveckan utan mig eftersom jag inte ska jobba. Idag är förresten sista dagen på min sjukskrivning. Imorgon börjar jag ta ut den första föräldradagen med Hugo.

Väldigt mycket garn kan man färga om man är fyra flitiga.

Tre brännare hade vi igång till färg och en för varmt vatten.

Sallad från skolträdgården.

Det var inte lätt att välja ut några nystan. 

Helst vill man ju ta alla med sig hem!

Krapp, Lökskal, Renfana, Indigo, Koschenill

Mina garner i väntan på att bli vantar.

Överaskning!

När vi kom till stugan ikväll för att vattna eftersom mamma och pappa är i fjällen så möttes vi av en glad överraskning! Dom hade lagt golv i sovrummet! Och listerna var färdigmålade och ditsatta! Nu är det bara några arbetstimmar kvar tills det är färdigt.

Före:

Efter:

Växtfärgning.

Idag har jag växtfärgat på skolan hela dagen. Vi började med att färga det gula färgerna av Renfana och lökskal. Imorgon färgar vi cerise, rosa, rostrött, lila, blått och grönt med Indigo, Krapp och Koschenill.

 Skiftbyte. Johan har jobbat natt och hämtar Hugo 

på skolan där vi färgar ullgarn.

Gråa och vita garner tvättade i väntan på färgning.

 I lökskalsgrytan.

Garner på tork. 

Imorgon blir det ännu finare på ställningen.

En liten kompis.

Vi är så generösa och bjuder av vår persilja. Den äter och äter och äter och vi har inte hjärta att ta bort den.

Födelsedagssagan.

Någon som väntar barn mailade och bad att jag skulle länka till Fröken Lindas saga. Det är en saga man berättar för barnen i förskolan på Waldorf här i Umeå (och säkert på många fler Waldorfförskolor i världen) samt i de lägre klasserna i skolan.

Det här är Lindas version av sagan som hon berättade för Gustav när han fyllde sju och gick i första klass:

 Det var en gång ett litet stjärenbarn som bodde högt ovan molnen. En dag så blåste det och stormade, en glipa i molntäcket öppnade sig. Det lilla stjärnebarnet smög tyst fram och kikade ned mot jorden. Höga berg, porlande floder, skogar och oändliga hav. Stjärnebarnet såg också barn som sprang, lekte, hoppade och skrattade. I det lilla stjärnebarnet började en längtan att gro, en längtan så stark. En vilja att komma till jorden och bli en riktig människa.

Var dag väntade stjärnebarnet på vinden. Han spanade ned mot jorden för att se om någon eller några bar på en längtan efter ett litet stjärnebarn. Tiden gick, och en dag kom himlens allra käraste ängel. Ängeln tog det lilla stjärnebarnet i handen och förde honom genom himlens sju portar till toppen av regnbågen. Vid regnbågens topp tog ängeln farväl, men först gav ängeln stjärnebarnet en gåva. En modets sten till hjälp på det långa färden. Det bar av i en rasande fart och stjärnebarnet blundade hårt, hårt.

När han öppnade sina ögon var han omgiven av mamma Anna och pappa Daniel. Jo, för det var ju dom som hade längtat så mycket. Den lilla pojken var det finaste barn de någonsin kunnat tänka sig och han fick namnet Gustav som var det vackraste namn Anna och Daniel visste.

Idag är det 7 år sedan Gustav gav sig ut på den långa resan från himlen till jorden.
  
Med denna saga vill jag även passa på att gratulera Underbara Clara som ska bli mamma. Och så säger jag grattis på på namnsdagen till min egen lilla
Anna Klara Marianne som har det vackraste namnet!

Andra skriver om sorg, del 6

Siris blogg har jag länkat till många gånger. 

Nattens bibliotek

Så här skriver hon idag:

"I åttonde avsnittet av den danske serien Livvakterna sörjer Jonas sin flickvän Rachel som blivit skjuten. Han är tyst och pratar inte om henne, men alla förstår att han är ledsen. När hans kollega Rasmus konfronterar honom och säger att han bara talar ytligt svarar Jonas:

- Man måste tro att man ska träffas igen. Annars klarar man det inte.

Jag tror att alla som förlorat en nära anhörig tar till något för att klara det. För många kan det vara en trösterik tanke att man ska få träffas igen efter döden. Det spelar ingen roll om det är realistiskt eller inte. Det är själva tanken som skänker trösten, så säg inte emot. Bara förstå att det är det som den sörjande behöver för att klara att leva vidare på egen hand."

Ett litet andrum.

Jag har följt med på Barncancerföreningens syskonläger i Övik. Som sovkompis till Klara, övrig tid är jag osynlig för gruppen. Förutom idag några timmar då jag behövdes på Paradisbadet.

I morse åt jag frukost med endast en tidning som sällskap. Jag har strosat lite på stan. Druckit kaffe. Köpt sallad med mig till hotellet och ätit framför Jack Bauers sista äventyr. Virkat lite. Läst i en mycket bra bok,  Den perfekte vännen av Jonas Karlsson.

Helt ensam.

Underbart.

Äntligen!

Gustav var alltid väldigt shoppingsugen när vi var på sjukhuskiosken under tiden han var sjuk. Han köpte gosedjur till sig, Hugo och Klara, punchrullar till personalen, Kalle Anka pocket och sidenkalsonger. Det var ju nästan den enda affären han vistades i under ett år förutom Media Markt en gång och en broderiaffär i Huddinge en gång samt en enda dag då jag och han och Linda var på stan två veckor före återfallet. Eller när han blev sjuk igen som jag oftast väljer att säga. Återfall låter så dramatiskt.

Nåväl. Gustav hade sett ut böcker på sjukhuskiosken han ville köpa till mig och Daniel. Sista dagen Gustav levde skickade han mig att köpa böckerna. Och så fanns det bara "pappa-boken" kvar... Jag lovade att köpa en till mig så fort jag såg den.

Först idag hittade jag en. Och som jag letat... I Stockholm, Västerås, Sundsvall och Arvika. Men så var vi på sjukhuset i morse och äntligen fanns den där! Min bok från Gustav, inte signerad som "pappa-boken" men köpt med stor glädje och kärlek till en mamma som saknar sin pojke.

Nu har jag bara två uppgifter kvar att fullfölja av de fyra han gav mig. Pärlplattan är lagd, Boken köpt, Mariobroderiet är snart klart och det sista projektet lär dröja länge, länge att färdigställa så vad det är avslöjar jag inte här. Än. Sen var det förstås kaninerna till Anton, kaninen till Elma och några spel att skicka till cast (dom ska jag fixa snart) och lite annat småfix...

Men den största uppgiften han gav oss är omöjlig att uppfylla.

Den att vi inte skulle vara ledsna...

Ett litet smakprov ur boken...

 

Det blommar som mest och jag kan göra fina buketter!

Gustavs favoriter! 

Han hade varit så nöjd med trädgårdens godis.

Zuccinin är jättestor och flera meter lång Kirsten!

Omöjliga att gå i ju!

Hugo gillar också sockerärter!

Livets rytm håller andan.

Snart har Gustav varit död ett halvt år.

Livet går ibland vidare som att inget hänt, jag är ju trots allt samma Anna. Eller såklart inte som att inget hänt, sorgen finns i allt hela tiden men oftast liksom bakom det som händer. Det är saker som ska fixas och resor som ska göras och relationer som ska vårdas. Vårda relationer är jag sämre på än vanligt, det ska erkännas. Men vad har mer hänt med mig efter det här året? Hur har jag förändrats?

Jag funderar ofta på det och har svårt att se skillnaden eftersom jag är mitt i krisen. Jag vet att jag är mer rädd och orolig nu, jag är känslig för ljud och kan verkligen inte hantera stressade situationer. Jag har svårt att svara i telefonen och ringer hellre upp senare, om än bara några minuter senare. Jag är lite, lite bättre på att säga nej. Jag har svårt att koncentrera mig och lyssna på när någon pratar och jag har svårt att sitta stilla. Film funkar dåligt men tv-serier går bra. Jag orkar mindre och är ofta trött och arg.

Det var dom små sakerna. Och förhoppningsvis de kortsiktiga. Men i det stora hela. Vad har hänt med mig?

Jag ser ett mönster från förr att jag aldrig stannar upp. Det blir för jobbigt att möta tankarna och därför väljer jag att alltid vara sysselsatt med något.

Men så ibland möts jag av den mörka, tjocka dimman och insikten av att Gustav är borta för alltid. Det kan vara efter ett skratt, just när jag slutit ögonen för att sova eller när jag sitter i bilen, helt utan förvarning, utan något som triggar. Jag förstår för en kort stund att han inte alls är hos en kompis eller hos mormor och morfar eller hos Daniel. Jag förstår att mitt barn har dött men bara för ett ögonblick.

Jag tänker på Gustav flera gånger varje timme. Alltid varje timme flera gånger. Men jag tänker sällan på honom som död, då blir det för jobbigt och overkligt. Jag tänker ofta på sjukhustiden och livet med ett sjukt barn. Men jag tänker inte på hur orättvist och sorgligt allt var, det är för jobbigt. Jag tänker på hur mycket jag saknar honom. Men jag tänker inte på hur mycket jag längtar, det blir för tungt att bära.

Om man byter ut ordet dag mot stund. Så känns det. Jag har visat dikten tidigare här i bloggen men gör det igen för jag tycker så mycket om den. Min fina vän har skrivit. 

En dag som denna stannar världen ett slag och livets rytm håller andan.
En dag som denna kommer känslorna slag i slag och inget ter sig likt något annat.
En dag som denna förlorar tilliten sitt fäste och efterklangen går i moll.
En dag som denna sorteras det väsentliga och annat spelar ingen roll. 

Linda Zachrisson.

Urkult, torsdag.

Packar igen...

Det känns som vi packat mest hela sommaren. Igen. Fast inte lika mycket som förra sommaren. Långt ifrån lika mycket.

Förra året den här tiden grät jag när jag packade. Då var vi på väg till Huddinge för transplantationen. 

Nu packar vi för att åka på världsmusikfestivalen Urkult i Näsåker. Tjohoo, det ska bli kul med festival utan tältlivet. Verkligen kul, på riktigt måste jag övertala mig.  Men helst vill jag bara ligga under täcket och lyssna på sommarpratare jag missat och läsa böcker och vara utan socialt liv en vecka. Fast jag ska peppa upp mig inför helgen, jag längtar verkligen efter alla fina som är där, Sacke, Linnea, Helena, Eva, Nils-Erik och många fler i den härliga prästgården. Och efter musiken och den goda maten och den fina naturen. Och Melodikrysset på lördag i köket med proffsen...

Det blir nog bra.