En av de jobbigaste dagarna.

För andra gången på åtta veckor har Gustav vägrat. Eller bett snällt om att slippa. Eller jag såg på honom att det som skulle hända inte var något han tyckte var ok. Jag sa till på mitt milda sätt, bad snällt, och det räckte inte den här gången. Känns riktigt surt och som att jag inte riktigt gjorde mitt jobb som mamma.

Det som hände var som följer. Jag vaknade halv elva (japp, vi har vänt på dygnet) av att en läkare kom in och ville titta på Gustavs cvk. Gustav sov och jag väckte honom. Man trodde att Gustavs febertoppar, trots normala vita blodkroppar, kunde bero på en infektion i cvkn och den skulle nu tas bort. Meningen är att den liksom ska växa in i huden men nu hoppades man att det inte hunnit ske och att den bara var att dra ut. Den finns att se på bild som jag la in den 18 mars. När Gustav förstod vad som skulle hända såg jag skräcken i hans ögon och bad läkaren att om man skulle vara där och pilla, så kunde han kanske få nåt slags lugnande medel. Han frågade vem vår sköterska var och jag trodde han gick för att hämta henne samt något lugnande. Men istället kom han tillbaka med superundersköterskan och en sax. Dom skulle "bara titta" men började slita och dra. Försiktigt men ändå ett ingrepp som Gustav upplevde som väldigt obehagligt och tårar trillade nedför kinderna. Jag sa till slut ifrån och även läkaren kände väl att cvkn inte gick att dra ut. Det bestämdes att han skulle sövas och återigen vara fastande före.

Klockan två skulle operationen ske. Cvkn skulles tas bort och istället skulle man sätta in en sk pickline, finns på bild den 2 mars. En slang från armen i ett blodkärl upp nära hjärtat. Gustav var orolig inför sövningen, det är ju inte något trevligt alls att vakna upp, ej heller att vara helt borta och tappa kontrollen och inte veta vad som händer. Väl nere på operationssalen så verkade inte någon veta vad som skulle göras och narkosläkaren var inte där. Gustav hade dropp och man frågade mig hur det var tänkt med det... Nä, jag är bara Gustavs mamma sa jag. Mammorna brukar ju ha koll, fick jag höra. En sån mamma är inte jag, sa jag En sköterska försökte sticka Gustav i armen och då såg jag återigen skräcken i hans ögon och han sa till mig kan dom inte sticka när jag sover. Hon var bestämd men som tur var kom superundersköterskan och stoppade henne och förklarade vad som egentligen var tänkt. I operationssalen var det en enda röra, alla var jättestressade och ingen verkade veta vad som skulle hända. Man ringde till doktor Skalman och fick bekräftat vad som skulle göras. Gurkan slapp sticket och nu var det bara att vänta till narkosläkaren skulle komma. Hon hade stenkoll på läget och nu flöt det på bra. Gustav log innan han somnade och jag fick gå ut i väntan på att det skulle bli färdigt.

Jag och Daniel väntade tillsammans på rummet. Vi hade lite smart räknat ut att det skulle ta dom ungefär en timme att ta bort cvkn och sätta in en ny pickline. Efter två timmar hade vi inte hört något och jag började bli väldigt orolig. Efter tre timmar kom en stressad och otrevlig narkossköterska upp på avdelningen med Gustav. Så skönt att ingen av våra sköterskor ens är i närheten av den okänslighet hon visade upp. Det var insättningen av picklinen som tagit tid. Det som förra gången tagit typ en kvart, tog idag mer än en timme, kanske två.

Större påfrestningar har jag knappt varit med om på en dag. Jag var så rädd att Gustav hade farit illa under dagen men jag tror att det nog ändå var jag som tog det hårdast psykiskt, den fysiska smärtan var så klart värre för Gustav fast den finns det ju medicin mot.