En fin vecka.

Det går lite trögt med skrivandet nu, jag har verkligen inte haft tid och ork den här veckan. Oj, oj, så jobbigt det har varit... ett möte per dag inbokat. Ni förstår nivån på orken när jag säger att dessa möten var riktigt jobbiga att planera in.

I måndags skulle jag och Johan träffa en tant på socialtjänsten för att få faderskapet utrett, något som måste göras om man inte är gifta. I tisdags var det möte på avdelningen kring Gustav med kurator, läkare, den ansvariga sjuk- respektive barnskötaren och lekterapin. I torsdags möte med försäkringskassan angående ansökan om vårdbidrag.

I onsdags hade jag möte med läkaren på specialistmödravården. Det blir så att jag får snittas. 8 juni och bara 10 dagar kvar alltså. Känner mig så nöjd och barnen, särskilt Gustav, längtar hur mycket som helst. Jag och Johan längtar med förstås men vi har ju så fasligt mycket annat att tänka på. Önskar att vi hade två, tre dagar bara till bäbisfix och vuxengos och andrum innan den ska plockas ut. Kanske får jag en bäbis som väger mindre än fyra komma tre kilo den här gången, nu när den kommer lite tidigare, ska bli mycket spännande. Missar skolavslutningen den 9, dagen innan med årets fina tolva som går ut och smörgåstårtan som serveras efteråt. Och Klara som ska spela fiol. Men det är det värt.

Men i söndags var det en helt fantastisk dag. Delar av klubben Klubben som brukar träffas ibland och laga mat och prata strunt och dricka vin var här och fixade mig och min trädgård. Vi drack förmiddagskaffe, hämtade gödsel, planterade buskar och syrenhäck och grävde perennrabatt och åt god lunch och färgade mitt hår och klippte Klara. Helt fantastiska vänner som jag har omkring mig. Tack Lisa (speciellt du som drog igång), Linda, Malin, Johanna, Stina, Hanna, Sofia, Pernilla och Björn (ej med i (tjej)klubben Klubben). Det är sent nu när jag skriver så jag hoppas jag inte glömt någon. Jag tror vi får göra detta till en tradition fast då får alla en arbetsdag var per år av varandra.

Gustav har under veckan avslutat den tredje behandlingen och som avslutning sövdes han i tisdags för att få ryggstick med Metotrexat. Det har varit mycket lugnare under den här behandlingen och biverkningarna är långt ifrån lika jobbiga som efter förra.

Vi åkte hem i onsdags för att sova hemma och förhoppningsvis stanna länge, länge. Nästa behandling blir gissningsvis i början på midsommarveckan. Lite nervöst var det ju förstås, i synnerhet för Gustav som inte sovit hemma på 60 dagar. Så klart att det måste kännas riktigt jobbigt. Men det gick bra.

Däremot vaknade han på torsdagen och var jättedålig. Helt orkeslös, deppig och illamående. Hela dagen låg han bara i soffan, kräktes upp lunchen och fortsatte sedan kräkas med tom mage. Så trist, vi som hade hoppats och önskat att han skulle få ha det fint hemma. På kvällen skulle vi ändå åka upp till avdelningen för att ta prover och se hur trombocyterna låg och utifrån det bestämma hur stor dos fragmin som ska ges. Det var knappt att Gustav orkade ta sig till bilen och väl på avdelningen kröp han snabbt ner under täcket. Att sova hemma en natt till var det inte tal om. Under dagen hade snälla mamma och pappa varit där och tömt rummet åt oss, som en början på operation vara hemma mer än på sjukhuset som vanliga cancerfamiljer. Lite konstigt var det med ett tomt rum, vi hade gjort det rätt hemtrevligt (stökigt) och mysigt.

Gustav fick dropp med salter eftersom han inte kunnat äta och senare på kvällen fick han trombocyter och alltså ingen fragminspruta. På morgonen vaknade han och var mycket piggare och på bra humör men hostig och därför skulle det göras en lungröntgen. Gustav blev så klart orolig och sa "Tänk om jag har vätska i lungan igen". Så var det ju efter förra gången han fått sova hemma. Men det fanns ingen anledning till oro och absolut ingen misstanke om vätska på olämpliga ställen. Sent på eftermiddagen efter blodtransfusion, dropp, lungröntgen och väntan på provsvar, fick vi åka hem.