Inskrivning idag.

Halv tolv och Gustav sover fortfarande. Han har det så mysigt under täcket och det känns svårt att tvinga upp honom. Feberfri med värden som stiger men ändå väldigt trött. Kaliumvärdet är lågt och antibiotikabehandlingen fortsätter under mer än en vecka till. Tre sprutor om dygnet, 4 på natten, 12 på dagen och 8 på kvällen. Det innebär att vi måste sova här men från idag får vi dagpermis mellan sprutorna. Väldigt skönt, hoppas bara att Gustav tycker det är värt det, de få timmar det innebär.

Idag ska jag och Johan också skrivas in här på NUS. Halv två ska vi till förlossningen och ta prover på mig och få information om vad som händer på måndag och vilken tid vi ska vara där. Sen får vi permis till måndag. Det är en sådan märklig känsla att veta när man ska få träffa sin bäbis. Och lite väl spännande. Men samtidigt skönt att inte vänta i ovisshet på att värkarna ska sätta igång.

Det som är jobbigast nu är all samordning som ska göras. Var ska Klara sova? Daniel jobbar samtidigt som vi ska till förlossningen. Sängar ska flyttas och grus till gången hemma ska köpas. Den nylagda gräsmattan behöver vatten och vem fixar det? Kan mamma köpa examensskor till Klara? Vem ska vara med Gustav när Daniel är på skolavslutning med Klara? Vem hämtar henne från skolan på måndag när vi just fått barn? En sak är säker, utan mina föräldrar hade vi aldrig fixat det här. Och vänner som ställer upp med olika slags hjälp. Huvudet är helt grötigt som det är, fullt av sorg och förväntan och stora känslor inför allt som händer. Och så förväntas man dessutom fixa allt praktiskt. Var är min personliga assistent???