2012

Började morgonen med att se slutet på en katastroffilm jag och Klara började se igår. Jag gillar filmer om världens undergång och kan köpa konceptet att USA alltid på något sätt är med för att rädda världen.

Men något jag inte köper är vurmandet för kärnfamiljen. Denna film tog nog priset och jag kokar.

Kortfattat. Två barn har skilda föräldrar. Dom lever med mamman och hennes nye man som. Deras pappa verkar vara en trevlig kille men lever långt ifrån den amerikanska drömmen, skriver på en bok och jobbar extra som privatchaufför åt en odrägligt rik ryss. Han verkar inte träffa sina barn ofta och i filmens början tar han dom på campingsemester. Han får här reda på att hans sjuåriga dotter har blöja på natten eftersom hon fortfarande kissar i sängen.

Filmen fortskrider och denna familj, inklusive den snälla styvfaderna som barnen verkligen älskar, flyr tillsammans från en värld i kaos till Arken som ska rädda mänskligheten från utplåning. Mot slutet dör styvfadern och som man anat tidigare i filmen hittar föräldrarna tillbaka till varandra, inom en timme skall tilläggas. När man i slutscenen ser den ursprungliga kärnfamiljen möta en ny värld från Arkens soldäck hör man i slutrepliken: "Inga fler blöjor"

Flickebarnet har sett en hel värld gå under, flugit genom ett brinnande Las Vegas, sett Hawaii övertänt av vulkaner, flodvågor skölja bort hela Washington, nödlanda i ett plan i Kina, sett sin styvfar klämmas ihjäl i ett enormt kugghjul.

Men nu har mamma och pappa blivit ett par igen och hon kissar inte längre i sängen.

Glad midsommar.

(har bara lite ont i magen idag men väntar med förskräckelse på nästa attack, tarmarna verkar ha trasslat till sig lite efter kejsarsnittet trodde läkaren)