Omplåstring av mamman...

...eller första bussresan på åtta veckor.

I fredags ramlade jag. Jajamensan. Ingen som känner mig väl, blir det minsta förvånad gissar jag. Jag är nog den enda i världen som fått plåster i bröllopspresent... Halkade på en snöhög täckt med grus när jag hade lite bråttom till bussen och slog sönder mina favoritmammabyxor (ett av endast tre par) och skrapade upp ett stort sår på knät. Ett väldigt stort sår. Andra knät och armbågen fick sig bara små blåmärken efter att ha stoppat upp fallet. Måste ha sett väldigt roligt ut, jag är ju inte direkt smidig nu med den stora magen (som om jag var det innan...).

Jag åkte i alla fall som tänkt buss till sjukhuset och väl uppe på barn tre bad jag om att bli lite omplåstrad. Det kändes ju inte direkt ok att bli omplåstrad för ett skrapsår i behandlingsrummet där annars bara väldigt sjuka barn blir omhändertagna. Oj, vad det sved och jag gjorde mitt bästa för att inte sjåpa mig. Personalen visade dock stor sympati men jag gissar att jag också bjöd dom på ett gott skratt i personalrummet.

Nu har jag gått hela helgen med ett omplåstrat knä, har haltat och går in och ut ur bilen som en elefant och trappor tar det dubbelt så lång tid som vanligt att gå i. Jag bytt bandage själv och har varit mycket noga med att rengöra såret före omläggning. I kväll, efter en dusch, när jag skulle lägga om såret så tyckte jag att det såg lite äckligare ut än vanligt och gick ut för att konsultera sköterskorna. Två snälla, snälla tog sig an såret, rengjorde och letade efter var under den utomjordiskt färgade vätska som bildats på såret. Ont gjorde det och jag försökte att vara lika duktig som Gustav även om det är omöjligt. Nu har jag inget förband och det svider och är varmt och bultar men jag är tapper. Imorgon kommer det nog att kännas bättre.

Tur att det inte är jag som fått en tumör som skall behandlas...