Åka hem... eller inte.

Nu har Gustav (äntligen) blivit mer eller mindre ordinerad att vara uppe ur sängen när han inte har feber eller har jätteont. Framför allt får han åka hem några timmar på permission nu i väntan på infektion och feber. Det hade jag knappt vågat hoppats på.

Vi pratade mycket under gårdagen om en eventuell hemresa och hur vi skulle lösa problemet med den starka smärta han ofta får i vänster sida. På sjukhuset kan han få morfin intravenöst men det kan vi inte ge hemma. Synd att mina kontakter inom sjuksysterkåren bor antingen i Uppsala eller Ersmark... Gustav känner äntligen att han vill och orkar åka hem men vågar inte eftersom han är rädd att få ont och inte då ha tillgång till smärtlindring. Jobbigt läge som personalen klurade ordentligt på. Det finns morfin i mixtur som han fick prova att dricka men förutom att det smakade äckeläckligt så gjorde det jävligt ont i munnen och halsen på grund av alla blåsor. Stort nederlag men det fanns en annan plan. Jag trodde det skulle innebära någon slags pump som han kunde ha kopplad till cvk:n men det skulle ta alldeles för lång tid att ställa in så det skulle inte heller gå. Gustav blev verkligen helt förkrossad. Han har det nog jobbigt som det är just nu och varje lite motgång känns hur stor som helst, även för mig. Dessutom verkade det nu som om han var på väg att få feber, han frös och hackade tänder.

Läkarna på avdelningen hade kontaktat en smärtläkare för att reda ut exakt vad som gör ont i Gustavs vänstra sida. In kommer Mustafa och konstaterar först att det helt säkert är ett flickebarn i min mage och sedan känner han lite på Gustens revben och förklarar att det är en nerv som är i kläm mellan två revben och som med lite övningar går att lindra helt på egen hand, utan morfin. Den smala sköterskan använde han som revbensvisare, ingen av oss andra i rummet hade några som gick att visa upp. Väldigt skönt att få veta var smärtan kom ifrån och kanske också lite lättare att hantera om man vet att det inte är något farligt som gör ont (i alla fall för mamman).

Sedan kom läkaren med fina besked. Om vi ville skulle vi få låna hem en sköterska under ungefär två timmar som kunde serva med morfin vid behov. Hur schysst som helst. Men vid närmare eftertanke så ville Gustav inte ha med någon, det skulle liksom inte kännas som permission på riktigt då. Han ville hellre ta risken att få lite ont och sedan åka snabbt till sjukhuset.

Till slut kom vi äntligen iväg. Som om vi skulle iväg på värsta äventyret kändes det. Bara hem till Mumindalen men dock med Gustav för första gången sedan 1 april. Vi stannade på vägen och köpte presenter från Gustav till nya grannen Svea och till en flicka på avdelningen som fyller fyra idag. Han är så fin som tänker på andra fast han har det så jobbigt själv.

Väl hemma mådde han illa och behövde kräkas. Han har knappt ätit på över ett dygn och bara fått en massa starka konstiga mediciner, inte konstigt att magen säger ifrån. Men sen var det hur fint som helst att få ha honom hemma. Vi låg på soffan och degade och tittade i nya skolfotokatalogen och vilade och sov lite medan Johan gick omkring och packade och fixade inför Etiopienresan imorgon. Fy så jobbigt det känns att han ska vara borta i tio dagar. Hoppas bara att bäbisen inte bestämmer sig för att komma ut under den tiden...

Gustav har under kvällen fått den väntade febern och antibiotika har satts in. Det blir nog ingen hemgång under morgondagen som vi hoppats på men kanske, kanske.

Ska tillägga att läkarna är mer än nöjda med behandlingen och då har dom ändå inte sett resultatet av förra veckans behandling än, bara den som inleddes i början av april. Med tanke på hur dåligt Gustav mår nu och hur jobbigt han har det, är det väldigt skönt att höra.