Nya besked.

Hade hela helgen sett fram emot att få veta hur läkarna tänkt sig den närmsta framtiden och tänkte att allt kunde bara bli bättre än hur det har varit under april och maj. Och visst kommer det att bli bättre, planen är ju att tumören ska krympa ännu mer och helt försvinna och att varenda liten tumörcell ska bort. Men vägen dit kommer att bli lite jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Planen är att Gustav först ska få två, kanske tre till lika tuffa cytostatikabehandlingar under maj, juni och ev juli och augusti. Jag som hade velat ha honom hemma mer än något annat under sommaren. Förhoppningsvis blir han inte lika sjuk som i april och kommer att orka vara hemma lite mer men en sommar på sal tolv är ju helt klart att vänta.

Nästa steg är strålning av benmärg samt benmärgstransplantation. Först utreds om jag, Daniel eller Klara kan vara passande donatorer och passar inte vi så letar man i ett stort donationsregister. Störst chans att passa som donator har Klara. Transplantation av benmärg görs inte i Umeå utan i Huddinge så en höst i Stockholm med en liten bäbis på Ronald McDonald hus har vi nu att se fram emot. Känns sjukt overkligt. Två eller kanske tre månader kommer vi att vistas där. All denna information fick vi igår och det har varit väldigt tungt för mig att smälta. Ska prata mer med sjuksköterskor och Annika när jag orkar för att få en lite tydligare bild av läget.

Gustav reagerade så klart med tårar- han hade ju också velat höra att det skulle bli en lugnare sommar. Exakt vad som är det tyngsta för honom är svårt att veta men att det mesta är jobbigt är ju lätt att räkna ut. Det jag nu hoppas mest på är som sagt att han ska få må bättre mellan behandlingarna så att han orkar och vill vara hemma mer under sommaren.

Nu ser jag fram emot att sova på sjukhuset första natten på en vecka. Sjukhussängens höjd passar min gravida kropp bättre än den låga sängen hemma när jag måste kissa tre, fyra gånger per natt.