Solig söndag på sal 12.

Solen skiner, vi vaknade relativt tidigt och jag vill ut! Jag vill göra mig en kopp kaffe i min egen nya kaffebryggare och ta min kopp, sätta mig på altanen, lyssna på radio, påta i trädgården (utan den stora magen) och prata med grannarna om radhuslivet.

Men inte. Vi är på andra våningen i en sal som vätter mot norr, utan balkong och grannar. Nästan alla på avdelningen är hemma eller åtminstone på permission, vi är fyra långkörarfamiljer här och alla är vi lika trötta på sjukhuslivet. Fast vi har det ändå bäst som bor i stan och kan åka hem ofta och till och med sova hemma även om inte Gustav kan det.

Eftersom Gustav får antibiotika mitt på dagen som måste droppa, kan vi inte åka hem nu och vara hemma till sen kväll och för G är det verkligen inget alternativ att åka två gånger fram och tillbaka. Så nu är det sjukhusmiljön som gäller. När det droppat klart om en stund ska vi rulla ut, Gustav måste åka rullstol eftersom benen inte bär många meter. Området kring sjukhuset är bland det fulaste och tristaste som finns men vi ska försöka hitta en fin plats. Det verkar inte heller finnas något som ens liknar en uteservering.

Vid två får han nästa antibiotikadropp och sedan blir det hemfärd. Ikväll hemma med morfar eftersom jag ska titta på Klara som har dansföreställning på Idun.

Känner mig förresten väldigt nöjd med gårdagens schlager för er som undrar. Fast jag hade tippat att Albanien skulle hamnat lite högre och Storbritanniens dravel mycket längre ner på poänglistan.

Tjohoo!! Nu när jag sitter och beklagar mig som mest kom sköterskan in med superfina nyheter. Antibiotikan är borttagen och vi kan åka hem redan nu!!!!! Så himla skönt. Gustavs första kommentar när hon gått ut: Fast vi behöver väl inte åka riktigt än. Han känner sig som tryggast här. Och först ska han äta lite lunch för första gången på flera dagar.