Sovmorgon.

Gustav har alltid varit mest morgonpigg av alla. Oavsett när han somnat, har han aldrig sovit längre än sju, nån gång halv åtta. Före sexårsåldern vaknade han för det mesta närmare sex, oftast före. Som jag här längtat efter den dagen då han skulle bli tonårsmorgontrött... Nu är vi där. Fast det beror ju tyvär inte på att han är tonåring. Vi har helt enkelt vänt på dygnet och han måste dessutom kissa fasligt många gånger under natten. Nu är klockan snart tolv och han sover fortfarande. Morgonmedicinen som ska tas klockan åtta har de senaste dagarna slunkit ner efter tolv. På förmiddagen är han oftast sur och otrevlig men framåt tretiden är han helt underbar, pigg och mysig att hänga med fram till sena natten.

Igår kom Henrik och hämtade oss vid halv sju här på sjukhuset. Han har vår bil nu när Johan är bortrest. Jag är ju pinsamt nog fortfarane körkortslös. Vi köpte med oss kebab och åt hemma. Det är så skönt att vara hemma med Gustav fastän vi inte gör något speciellt. Han går runt och tittar på saker och i skåp och lådor och är liksom nyfiken. Åååå, vad jag längtar till vi kan få sova hemma igen. Vi valde tillsammans några bäbiskläder att ta med till förlossningen, att läggas i den där väskan man ska packa. Under tiden vi var hemma hade Gustav knappt ont alls och orkade t o m gå upp en sväng på övervåningen. Halv tio var vi tillbaka här på salen för att få fragminsprutan och andra mediciner.

Pratade med en läkare på specialistmödravården igår om att få göra kejsarsnitt. Det blev som en slags förhandling, märkligt nog. Jag var så inställd på att bara få ett ja och ett spikat datum. Hon gjorde sitt bästa för att övertala mig om att föda vanligt, mest för att jag tidigare haft så lätta förlossningar, och jag försökte på mitt sätt förklara varför jag inte ville. Kanske blir det en kompromiss. Jag blir igångsatt, för att veta exakt när, och märker vi efter hand att det blir för jobbigt för mig så snittas jag enligt ett kontrakt vi skulle skriva. Detta skulle enligt henne vara det bästa för barnet, att få knådas under ett värkabete några timmar för att få igång lungorna. Ja, ja, vi får se. Jag är ju inte den bästa att stå på mig och att argumentera mot auktoriteter och vet ju inte alltid exakt vad jag vill och är lätt att övertala både till det ena och det andra. Men jag är nog rätt inställd på ett snitt ändå. Och den där läkaren blir nog inte alltför svår att övertala om jag vill. Ska träffa henne igen i slutet av maj.

Idag händer inget mer än att mamma kommer hit med lunch och mjukt toapapper. Gustav ska få antibiotika vid tre som ska droppa ett par timmar och sen hoppas jag att han vill åka hem igen. I natt ska Klara sova med oss här.