Tjat, tjat.

Har sovit två nätter nu med Gustav på sjukhuset. Känner mig mest tjatig, vill veta vad han tänker, hur han känner, var han har ont, vad han vill äta. Hur ser hälsprickorna ut? Varför värker det i händerna? Ont i halsen, kan det vara blåsor? Blåsor i munnen, hur många? Såren kring alla plåster, svider det? Ska jag smörja det torra i ansiktet och de torra små läpparna som nästan försvinner mellan de kortisonrunda kinderna. Nu är det väl ändå dags för en dusch? Nu måste du sitta upp i sängen så att du inte får lunginflammation. Klä på dig dina vanliga kläder, ingen pyjamas mitt på dagen. Är det verkligen säkert att du inte vill äta något? Har du inget du vill fråga läkarna om när dom ändå är här inne? Ska vi ringa på en sköterska och fråga om såret i navlen? Hur ont gör det i sidan och exakt var, vill du ha morfin?Orkar du inte ta emot ett litet, kort besök bara? Glass kanske skulle funka till frukost? Inte coca-cola heller?

Typ jag under två timmar. Stackars, stackars Gustav...

Men det är så jobbigt och gör så ont att se honom ha det jobbigt och vi runtomkring honom gör vad vi kan för att hjälpa och muntra upp.