sa Gustav när jag kom till honom ikväll. Han har ju fått smaka på det nästan vanliga livet i ett par veckor nu, helt utan behandling för första gången sedan februari. Så klart att det suger fett att hamna på världens fulaste sjukhussal med medicin som gör att man kräks oavbrutet en hel natt och mår illa hela följande dag.
En medalj för Gustav som inte deppat ihop för längesen.
Och förresten. Han ställde sina första krav här idag. En sond vill han ha. Och lugnande innan. Han går ut hårt, jag fick förklara hur viktigt det var för honom med tanke på att han typ aldrig bett om något tidigare på barn tre i Umeå...
Nu ska han äta kräm. Jippi, jag lyckades övertala honom till något. Det händer ju inte ofta. Han föddes bestämd. Undrar vem han fått det ifrån?
Hur ska jag ljussätta min trädgård?
18 timmar sedan
6 kommentarer:
Usch, det är några jobbiga veckor ni har framför er.
Kommer gärna över någon gång,
Tänker på er Kram Anna.
Kramar till er båda två. Jag håller mina tummar för att din son ska få lov att må så bra som det bara är möjligt under den här jobbiga men viktiga behandlingen. Sov gott!
Anna!
Vi kollar bloggen hela tiden, du skriver så känslosamt och bra!
Nu håller vi tummarna med all kraft för Gustav och er alla att det ska gå så bra som möjligt.
Olle, Torie, Nicklas och Linda
Tänker på dig och er! Kramar Johanna och konkarongen på Murarvägen.
Låter bra med en sond. Ni har en fördel jämfört med oss som hade en tre-åring. Eftersom Gustav är 12 år borde han kunna sköta både medicinering och sondpumpen själv.
Den enda som vet hur det känns i magen är Gustav. När man når en viss fas i behandlingen måste man börja sprida ut medicineringen över flera timmar. Detta har inte sjukvården tid med och resultatet blir en uppspydd sond.
Sen går det att rädda sonden om man kräks. Är det lite i magen och den inte hunnit passera svaljet är det bara att trycka tillbaka.
Max
Vilken klok son du har. Man blir så otroligt tacksam när de ber om något som man vet kommer att vara till det bättre för dem istället för att man ska måsta tjata och gnata om det.
Förstår verkligen din glädje över att ha lyckats övertala honom om krämen. Viljestarka barn är inte alltid helt enkelt.
Kram till er och hoppas att ni fårha det så bra som möjligt där ni är.
Skicka en kommentar