Att minnas och hylla sin vän

... kan man göra på många olika sätt. 

Detta gjorde Gustavs kompis Toft i söndags.

     (och, ja, det är laglig graffiti)

Gustav är stolt gissar jag.

Sorgedagar.

På något vis finns den alltid i kroppen men på olika platser, mer eller mindre synlig, i olika storlek och olika form. Sorgeklumpen. Redan igår började den växa och fortsätter att göra det tills dessa sorgedagar är över.

Jag minns hur vi för två år sedan tillsammans tittade på Melodifestivalen. Att Gustav för min och Klaras skull tittade och plågade sig igenom musiken han ogillade.

Hjärtevännen Arvid hade varit på besök tidigare på kvällen och Gustavs hud var så öm att dom inte kunde kramas. Innan vi somnade tänkte jag, för tredje kvällen i rad, att detta blir den sista natten.

Jag minns hur han vaknade tidigt på morgonen och sa att han inte orkade mer, att det var för jobbigt att leva. Han fick morfin och stesolid i stora mängder för att inte ha ont och syrgasen hjälpte honom att andas igenom dom sista timmarna.

Det sista jag hörde honom säga var Tack, när han tackade för stesolidet.

Det var en söndag, precis som idag. Strålande sol, precis som idag. Fast det var den 14 februari och Alla hjärtans dag men det spelar ingen roll- det är idag det känns som två år sedan. Och det gör det kanske även på tisdag.

Jävla satans skitcancer. Vad jag önskar att vi sluppit dig.