Att minnas och hylla sin vän

... kan man göra på många olika sätt. 

Detta gjorde Gustavs kompis Toft i söndags.

     (och, ja, det är laglig graffiti)

Gustav är stolt gissar jag.

Sorgedagar.

På något vis finns den alltid i kroppen men på olika platser, mer eller mindre synlig, i olika storlek och olika form. Sorgeklumpen. Redan igår började den växa och fortsätter att göra det tills dessa sorgedagar är över.

Jag minns hur vi för två år sedan tillsammans tittade på Melodifestivalen. Att Gustav för min och Klaras skull tittade och plågade sig igenom musiken han ogillade.

Hjärtevännen Arvid hade varit på besök tidigare på kvällen och Gustavs hud var så öm att dom inte kunde kramas. Innan vi somnade tänkte jag, för tredje kvällen i rad, att detta blir den sista natten.

Jag minns hur han vaknade tidigt på morgonen och sa att han inte orkade mer, att det var för jobbigt att leva. Han fick morfin och stesolid i stora mängder för att inte ha ont och syrgasen hjälpte honom att andas igenom dom sista timmarna.

Det sista jag hörde honom säga var Tack, när han tackade för stesolidet.

Det var en söndag, precis som idag. Strålande sol, precis som idag. Fast det var den 14 februari och Alla hjärtans dag men det spelar ingen roll- det är idag det känns som två år sedan. Och det gör det kanske även på tisdag.

Jävla satans skitcancer. Vad jag önskar att vi sluppit dig.

Att dela på tiden.

Förra hösten och vintern fick jag massor av utlopp för min kreativitet. Jag fick sy och skapa dygnets vakna timmar och levde verkligen upp. Den här hösten har jag mest varit sjuk och trött och illamående. Inte orkat mycket mer än att jobba och sova. Det är inte mycket som blivit bättre nu i v 30 för nu har även foglossningen sagt hej och bosatt sig i mitt arma bäcken och fortfarande mår jag så illa vissa dagar att jag inte kan jobba. Att minnena från förra graviditeten och Gustavs första fyra månader som cancersjuk gör sig påminda varje dag gör inte heller saken bättre. Vad jag längtar till Påsken då jag blir mitt gamla jag igen och får gosa med en liten ny människa!

                                                                                               Foto: Sandra Edin

Fast det är fint att jag kan glädjas över något annat. Den här hösten och vinterns har varit Johans. Förutom att han jobbat, bakat bröd och tagit hand om mig och resten av familjen så har han jobbat på sina rockdrömmar. Sedan maj har JA! spelat och spelat. På caféer, restauranger, gator och torg. På fester, festivaler och marknader. Dom har spelats på radio, spelat in en skiva som nu är mixad och klar och snart blir det släppfest. Jag är stolt och glad för Johans skull och älskar den uppmärksamhet dom får.                 

Jag länkar till en video från en spelning dom hade igår.

Vi heter JA! Hamnmagasinet 21 januari 2012

Första bröllopsdagen

firar vi i stugan. I fjol var det 25 minusgrader och stora mängder snö. Idag är det -6 och ymnigt snöfall över ett öppet hav.

Om det känns som att man är nyförälskad och hela tiden har saker att prata om och upptäcka hos varandra samtidigt som det känns som att man varit tillsammans en evighet och känner den djupaste kärlek och respekt. Visst är det den rätta man hittat då?

                                                                         Foto: Åsa Wallin

                                                                                                

Push the button initiative.

Josefin som var med och startade Push The Button Initiative 
skriver såhär idag i sin blogg:

En fallen hjälte

Den verklige hjälten.

Gustav, som jag aldrig träffat men läste om när vi båda var sjuka. Han startade insamlingen, vi andra inspirerades och skapade Push The Button Initiative till hans minne. Och alla andra vi mist på vägen.

Vila i frid. Vi glömmer er aldrig.

Lyssna när hon intervjuas i radion:

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3628767&t=1092



 Skönt att det finns andra som driver detta vidare nu när jag själv inte riktigt orkar. TACK!

Helhelg med Hugo.

Den sjungande pappan och hans JA! har ägnat helgen åt skivinspelning och jag har varit med Hugo. Mysigt men lite jobbigt då foglossningen attackerat mitt redan sneda bäcken.

Idag tog vi en kort promis för att plocka enris och kolla på ett hus vi hellre vill bo i och sedan har jag knappt kunna röra mig.

Jag ber om ursäkt för att jag har världens tråkigaste blogg men den speglar mitt liv rätt bra...

Långhelg i stugan.

 Hugo i paradiset på jorden, morfars snickarbod.

 Otroligt nog är blomman fortfarande fin.

Frostnätterna har varit få och milda här i norr.

 Sorglig men vacker dag igår. 

Vet inte än hur jag vill fira Gustavs födelsedag,

det känns så makabert märkligt hur man än gör tänker jag.

 Nästa år när jag är piggare och inte så gravidtråkig

gör vi nog en tårta och bullbak i alla fall.

Den bästa.

 Jo men ni som känner mig vet ju hur mycket 

jag älskar naturen och vilken utemänniska jag är...
(Johan tycker att jag måste förtydliga ironin
här. Jag gillar alltså inte djur och natur bara trädgård)

 Fast om jag har ett mål med utevistelsen går det bättre...

I år hinner jag plocka massor av ris till kransar- både lingon och blåbär 

tillsammans med växterna jag smugglade hem från Turkiet förra veckan

kommer att bli till finfina julkransar.

Klara fick stanna hemma då hon hade dansuppträdanden 

både på basketmatch och KFUMs stora fest igår.

Grattis.

Gustav skulle ha fyllt 14 år idag. Jag har letat efter en bild som skulle kunna passa men hittar ingen. Vill inte lägga upp en bild på sjuka Gustav, inte heller på en liten Gustav. Vill veta hur han skulle sett ut idag. Kanske med stor tonårsnäsa och tjocka tonårsläppar. Lite finnig och kanske med flottigt tonårshår. Fast lika vacker ändå. Vacker som den allra finaste fjortisen och bästa busbrorsan.
Oj, vad vi saknar honom.