För ett år sedan var livet med Gustav jätteroligt. Vi pysslade dygnet runt och sydde och målade tills vi båda fick huvudvärk. Även Klara pysslade och Hugo låg mest på golvet och lät vårat pyssel vara, till skillnad från nu. Livet med Johan var inte lika roligt, all min tid och energi gick åt till Gustav. Det är beundransvärt att han stod ut med oss. Och lite av den tid som knappt blev över gick till Klara och Hugo. Och tur var väl det. Gustav finns inte kvar men det gör dom andra och jag är glad att jag fick den fina tiden tillsammans med honom.
Fast något jag inte skrev om ifjol var att jag under december månad också var som mest orolig för att Gustav skulle bli sjuk igen, att han skulle få svåra komplikationer av transplantationen eller att hans cancer skulle komma tillbaka. Han var så sjuk och svag emellanåt och min oro överskuggade allt jag gjorde. Jag var rädd mest hela tiden för att Gustav skulle dö och julen firades mer än någonsin, i glädjen över livet och rädslan för döden. Precis när rädslan jag hade började gå över, i januari när han blev piggare kom det svåra beskedet om återfallet.
Jag var på stan igår och allt påminde mig om Gustav. Sidenkalsonger på H&M, halvfabrikat på pysselaffären och origamipapper på pappersbutiken. Till och med ett klädmärke som heter Gustav stötte jag på när jag letade efter bröllopskläder. Idag ska jag inte på stan. Det var alldeles för jobbigt igår.
Koncentrerad kille med cortisonrunda kinder och hår som precis börjat växa.
Han tyckte själv att han såg märklig ut, speciellt bekymrad var han över sina ögonbryn.
Det är märkligt vad cancer och mediciner gör mot utseendet.