Push the button initiative.

Josefin som var med och startade Push The Button Initiative 
skriver såhär idag i sin blogg:

En fallen hjälte

Den verklige hjälten.

Gustav, som jag aldrig träffat men läste om när vi båda var sjuka. Han startade insamlingen, vi andra inspirerades och skapade Push The Button Initiative till hans minne. Och alla andra vi mist på vägen.

Vila i frid. Vi glömmer er aldrig.

Lyssna när hon intervjuas i radion:

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3628767&t=1092



 Skönt att det finns andra som driver detta vidare nu när jag själv inte riktigt orkar. TACK!

Helhelg med Hugo.

Den sjungande pappan och hans JA! har ägnat helgen åt skivinspelning och jag har varit med Hugo. Mysigt men lite jobbigt då foglossningen attackerat mitt redan sneda bäcken.

Idag tog vi en kort promis för att plocka enris och kolla på ett hus vi hellre vill bo i och sedan har jag knappt kunna röra mig.

Jag ber om ursäkt för att jag har världens tråkigaste blogg men den speglar mitt liv rätt bra...

Långhelg i stugan.

 Hugo i paradiset på jorden, morfars snickarbod.

 Otroligt nog är blomman fortfarande fin.

Frostnätterna har varit få och milda här i norr.

 Sorglig men vacker dag igår. 

Vet inte än hur jag vill fira Gustavs födelsedag,

det känns så makabert märkligt hur man än gör tänker jag.

 Nästa år när jag är piggare och inte så gravidtråkig

gör vi nog en tårta och bullbak i alla fall.

Den bästa.

 Jo men ni som känner mig vet ju hur mycket 

jag älskar naturen och vilken utemänniska jag är...
(Johan tycker att jag måste förtydliga ironin
här. Jag gillar alltså inte djur och natur bara trädgård)

 Fast om jag har ett mål med utevistelsen går det bättre...

I år hinner jag plocka massor av ris till kransar- både lingon och blåbär 

tillsammans med växterna jag smugglade hem från Turkiet förra veckan

kommer att bli till finfina julkransar.

Klara fick stanna hemma då hon hade dansuppträdanden 

både på basketmatch och KFUMs stora fest igår.

Grattis.

Gustav skulle ha fyllt 14 år idag. Jag har letat efter en bild som skulle kunna passa men hittar ingen. Vill inte lägga upp en bild på sjuka Gustav, inte heller på en liten Gustav. Vill veta hur han skulle sett ut idag. Kanske med stor tonårsnäsa och tjocka tonårsläppar. Lite finnig och kanske med flottigt tonårshår. Fast lika vacker ändå. Vacker som den allra finaste fjortisen och bästa busbrorsan.
Oj, vad vi saknar honom.

På äventyr igen...

Den här gången med KFUM och Umeå Dansskola. Måste ju engagera mig i annat än cancer och hantverk. Klaras stora intresse känns viktigt och därför är jag med och arbetar för att hennes dansskola ska bli den bästa. Sen att vi dessutom fick göra det i sol och värme var bara en stor bonusöveraskning.

Och det blev en bättre dag i förrgår! Hann bara inte berätta det...

Drömkonsekvens.

Drömde om Gustav i natt. Det händer sällan och när det händer blir reaktionerna starka. Olika men starka. Vi var på stan och fikade och skrattade och sedan gick vi till mormor och morfar och morfar hade köpt en skoter till Gustav och den skulle vi köra när det kom snö.

Jag hade ett ömt hjärta när jag vaknade och gråten i halsen. Johan, fina Johan kom som oftast med frukost på sängen och sedan grät jag. Och grät och grät och grät. Jag meddelade jobbet att jag skulle komma sent. Det brukar ju gå över allt snabbare, ju längre tiden går sedan det ofattbara, dessa sorgestunder. Så när jag varit gråtfri en kvart fick jag skjuts till stan med en granne som skulle till jobbet. Jag hann just så pass kliva ut ur bilen då gråten kom över mig.

Istället för att gå till jobbet gick jag gråtandes till min ateljé för att komma till ro. Till jobbet kunde jag inte gå alls idag.

Sorgen gör så ont och är oberäknelig och går inte att stoppa när den väl vill ta plats. Skönt att den inte dyker upp speciellt ofta på det här sättet- de korta sorgestunderna är lättare att hantera, de stunder av glada och sorgliga minnen som ger ögonblick av längtan och saknad.

God natt med hopp om en lättare dag imorgon.

Självömkan.

Brist på det mesta. Tid, inspiration, ork. Har mest bara mått illa, varit trött, sjuk och ledsen de sista veckorna. Graviditet är verkligen inget tillstånd som passar mig. Nu är jag i v14 och känner att det håller på att vända lite. Orkar vara uppe senare än nio vissa kvällar och mår illa bara ibland.

Jobbet som verksamhetsledare på ABF är fantastiskt roligt, jag trivs med både arbetsuppgifter och arbetskamrater och all energi har jag lagt där. Hemma har Johan och Klara fått ta hand om det mesta och mamma och pappa har ställt upp väldigt mycket för att vardagen ska gå ihop.

Har haft världens cancerångest. Det har varit många återfall runt mig och flera barn jag träffat eller vet vilka det är har dött och det har påverkat mig starkt. Ofta väljer jag nu att sätta på mig skygglapparna- jag orkar inte ta in all sorg och har haft rätt mycket med min egen sorg och längtan. Har inte orkat vara lika engagerad i Barncancerföreningen och läser bloggar väldigt selektivt.

Jag jämför mycket med tiden för förra graviditeten, Gustav var ofta sjuk den hösten och vintern och vi var hemma mycket tillsammans. När jag var i v 20 fick vi det grymma beskedet och den tiden närmar sig sakta nu och jag undrar hur det kommer att kännas då.

Annars har jag deltagit i en hantverksmarknad, arbetat för att Klaras dansskola ska kunna starta upp igen, lyssnat på ljudböcker, virkat korgar av mattrasor, varit med jobbet till Ammarnäs, fyllt år och sytt en kjol sedan sist.  På sju veckor...

Ser fram emot att börja blogga bra igen men det dröjer nog lite.

Graviduppdatering.

För första gången på två veckor mår jag inte illa på kvällen! Hurra. Kanske beror det på att jag kräktes före middagen idag. Med Hugo i magen var illamåendet så gott som outhärdligt i 18 veckor och lite lagom sådär hela graviditeten igenom. Hoppas det blir bättre denna gång och att det fortsätter hålla sig till em/kväll om det inte blir det.

Jobbuppdatering kommer nästa gång jag har kraft över till annat än jobb och barn. Har fått ett nytt spännande jätteroligt jobb!

Och nästan varje dag hinner jag tänka på hur Gustav kommer reagera när han får veta...

Skickat från min iPhone

Man kan ju ångra sig...

"Inte förrän Johan kan bli gravid 

kommer vi att skaffa fler barn"

 embryo v6

Grattis!

Grattis till världens bästa Mormor Ulla som fyller år idag.

Vi firade henne igår med sushi i stugan och tokiga små grodor.

Fotokavalkad

 Jag och lillDosen åkte buss till stugan

(eftersom jag fortfarande inte fått mitt körkort 

(trots att jag betalat körlektioner))

 Hugo betalar för mat och husrum hos Mojs och Moj.

 Han hjälper även kommunen med dikesröjning.

 "Röjsågen" är roligast men man blir ganska trött.

 

 Äntligen är Kla hemma efter tre veckors Sverigesemester.

  Hugo visar Berget nära stugan och hur man kan grilla korv där.

 På morgonen vaknar lillDosen alldeles för tidigt och blir snabbt trött.

Genast man klivit upp faktiskt.

Trots att mamman och pappan jobbar dag och natt, 

hinner vi ibland ha lite semester.

85

Att det var soligt idag spelade liksom ingen roll. Tankar på de 85 familjer som sörjer sina barn har överskuggat det mesta idag.

Tänker på Norge och skickar varma tankar till er.

Feltvättade klänningar.

Mitt i sommaren börjar jag med yllebroderier. Svettigt värre men åh så nyttigt för själen.

Mina vänner Bertil och Birgitta gifte sig i närheten av Marsfjället i lördags. Jag önskade dom all lycka och kärlek med ett broderi där jag skrivit något klokt brudgummen sagt. Ville inte tvinga på dom en väggbonad så det fick bli en kudde.

 "Dåligt samvete är när du tror att andras vilja 

är mer värd än din egen"

 En feltvättad klänning blev en kjol. Tyvärr inte i min storlek så jag blir tvungen att sälja eller ge bort den.

Inspirerad av ett broderi från en broderibok från 50-talet.

Även Hugo ska bli Waldorfhöstfin.

"Vass" sa han när den provades. Än har han inte lärt sig säga stickig...

Världens bästa Klara fyller 12 år idag.

Grattis älskade du!

Lånar Sarahs ord än en gång.

Mina känslor är svåra att finna långt inunder huden och orden har fastnat på vägen i den stressiga vardagen. Därför är det fint att ha bloggvänner.

Så här skrev Sarah igår, på dagen fem år efter det otänkbara.

Hur är det? Jo, det är. Det är som om ett främmande organ har tagit plats i min kropp. Jag tror den kallas sorg. I bästa fall kommer den ut som tårar och skrik. Men oftast rör sig organet runt i kroppen, med bröstkorg som favoritplats. Där dunkar den. Trycker, sticker och boxas. Det tar plats för andningen och varje andetag blir en ansträngning. Den går att förtränga i stunder, som huvudvärk ungefär, men den finns där och när du minst anar det dubbleras den i storlek och intensitet och blir till migrän. Och allt det vackra blir grått och blekt. Du ligger i fosterställning och kräks. Nej, det gör du inte rent fysiskt för du ler och ger barnen mellanmål. Men inuti kommer spyorna som kaskader och sömnen, det mörka och tysta, är det enda som lugnar.
Så känns det och jag gissar att det kommer att kännas så även om fem år. Men när någon frågar svarar jag bra, jodå, bättre än förväntat, ledsen ibland men oftast glad för livet och allt det vackra och fina familj och fina vänner. Men saknaden, sorgen och att längta ihjäl sig efter någon som aldrig kommer hem- det talar jag helst inte om. Då sover jag hellre. Eller syr. Lyssnar på ljudbok, gräver i jorden.

Imorgon kommer vi på Smultronstället att sälja en av Gustavs favoritkakor och alla pengar går till Barncancerföreningen Norra som arbetar med att göra livet aningens lättare för barn och föräldrar som är mitt i cancerträsket och kämpar.

 Nicoles hallon- och lakritskaka som Gustav smakade 

på sjukhuset och sedan ville göra hemma.

Vilar upp mig...

...en stund efter att äntligen ha ställt bort vinterskorna. I farten tog jag även undan våra vinterjackor. Tänkte att det var dags nu trots att vi bor i norra Sverige.

Johan firar sin vän som fyllt tretti i Hufvudstaden, Hugo är på grönbete i stugan och Klara med sin far på semester. Jag ska jobba i helgen som vanligt och inleder min familjefria helg med storstädning och avkoppling i solen om vartannat.

Skickat från min iPhone

Barnarbete

Det är härligt att vara ledig när man kan titta på någon som jobbar!

Lunchrast.

Jag älskar mitt jobb!

2012

Började morgonen med att se slutet på en katastroffilm jag och Klara började se igår. Jag gillar filmer om världens undergång och kan köpa konceptet att USA alltid på något sätt är med för att rädda världen.

Men något jag inte köper är vurmandet för kärnfamiljen. Denna film tog nog priset och jag kokar.

Kortfattat. Två barn har skilda föräldrar. Dom lever med mamman och hennes nye man som. Deras pappa verkar vara en trevlig kille men lever långt ifrån den amerikanska drömmen, skriver på en bok och jobbar extra som privatchaufför åt en odrägligt rik ryss. Han verkar inte träffa sina barn ofta och i filmens början tar han dom på campingsemester. Han får här reda på att hans sjuåriga dotter har blöja på natten eftersom hon fortfarande kissar i sängen.

Filmen fortskrider och denna familj, inklusive den snälla styvfaderna som barnen verkligen älskar, flyr tillsammans från en värld i kaos till Arken som ska rädda mänskligheten från utplåning. Mot slutet dör styvfadern och som man anat tidigare i filmen hittar föräldrarna tillbaka till varandra, inom en timme skall tilläggas. När man i slutscenen ser den ursprungliga kärnfamiljen möta en ny värld från Arkens soldäck hör man i slutrepliken: "Inga fler blöjor"

Flickebarnet har sett en hel värld gå under, flugit genom ett brinnande Las Vegas, sett Hawaii övertänt av vulkaner, flodvågor skölja bort hela Washington, nödlanda i ett plan i Kina, sett sin styvfar klämmas ihjäl i ett enormt kugghjul.

Men nu har mamma och pappa blivit ett par igen och hon kissar inte längre i sängen.

Glad midsommar.

(har bara lite ont i magen idag men väntar med förskräckelse på nästa attack, tarmarna verkar ha trasslat till sig lite efter kejsarsnittet trodde läkaren)

Magont i dubbel bemärkelse.

Vaknade i stugan av extrem magknip och fick tid hos en läkare på vårdcentralen.

Nu väntar jag på samma stol och tittar på samma klocka som när vi var här med Gustav för två och ett halvt år sedan.

Friterade spigg?

Igår åt vi på en sunkig restaurang vid Parc Güell som serverade riktigt dålig mat. Knappt ätbar och ändå rätt dyr.

Därför bestämde vi oss för att idag gå till ett lite finare ställe. Till förrätt fick vi dela på tre olika rätter, bl a småfisk på Andaludiskt vis. I övrigt var maten fantastisk och Johan älskade även den Andalusiska minifisken.

Frukost med WiFi.

Bjuder på utsikten från frukostbordet.
Plaza del Sant Augusti där hotellet ligger är ett torg vid en stor katedral och hotellet är ett ombyggt gammalt kloster. Stora gatan utanför är ett hippt shoppingstråk men gränderna runtom bjuder på mindre anständiga aktiviteter och på torget samlas de mindre välbeställda medborgarna dag som natt för att umgås, dricka och sova. Under trädet ser man hur dom redan samlats vid statyn likt stamgäster på den lokala bodegan.

Bröllopsresa!

Hej Hugo, Klara och barnvakterna.
Klockan är strax efter fem på morgonen och snart lyfter flygplanet mot Barcelona.
Vi kan alltså kliva upp kvart över fyra på morgonen helt frivilligt om det verkligen behövs. (Fast Johan fick verkligen säga till mig med den stränga rösten för att jag skulle ta mig ur sängen). Hoppas ni får sova längre än oss och att ni får en härlig dag!
Kram.

Grattis till oss!

Idag har vi firat hela dagen att vi fått leva med Hugo i två år. Härligt!

Ångestlistan.

En sak avklarad på den meterlånga ångestlistan.
Bara 99 kvar.
Varför lär jag mig inte att det är jobbigare att inte göra än att göra tråkiga saker?

Sjukvård.

Nämen vilken tur att jag är ledig idag och kan ta hand om min sjuka familj.

Jag som inte alls hade tänkt att äta lunch med en vän, laga byxor, fixa lite i trädgården samt bjuda vänner på middag före min studiecirkel ikväll.

Nu får jag istället jobba på min omvårdande sida och lyssna på tre gnälliga sjuklingar. Precis min idé om en ledig dag.

Skickat från min iPhone

Gullvivor även i norr.

Fick bildbevis härom dagen. Gullvivorna blommar i gräset även i Umeå. I alla fall hos Olle och Torie, Alvin och Frans morfar och mormor.

Fast jag önskar ändå ibland att Umeå låg närmare.

Närmare Västerås, Örebro, Stockholm, Enköping, Jönköping, Årjäng och Koppom. Och att Riksgränsen också låg närmare.

Och så önskar jag att Gustav var närmare. Jättemycket närmare.

Karl Kanin

Kajsa gjorde världens sötaste kanin under vintern på vår studiecirkel.
Nu kommer äntligen en bild.
Den är virkad ur Annika Messings bok Virkligheten.

Kummelnäs

Som medlem (suppleant) i styrelsen för Barncancerföreningen Norra är jag inbjuden till Barncancerfondens årsmöte på Skepparholmen. Vi hade styrelsemöte igår och det känns som att detta kommer att ett spännande år.

Det är några här som jag verkligen sett fram emot att få träffa nån gång. Vi får se om det finns tid att prata, om jag vågar...

I huvudstaden är det grönt och vi möttes av ett blommande Magnoliaträd när vi kom fram. Gullvivorna blommar i det gröna gräset. Ibland önskar jag att Umeå låg längre söderut.

 Fast rosenbusken är fortfarande lite risig...

Tårar.

Jag har sagt det förr. Det känns skönt när någon annan skriver och man kan känna igen sig. Lotta har också förlorat ett barn och idag skriver hon så här.

"Sköna varma tårar som dock övergår i uppdämd saknad och smärta. Jag sätter mig ner i det fuktiga gräset vid din gravsten och gråter. Gråter och gråter. Så stannar jag upp och tänker. Det är inte jag som är död. Det är du. Du behöver min kärlek, inte mina tårar. Och jag minns hur du fruktade mina tårar ibland mer än sjukdomen. Om jag grät fanns ingen trygghet i ditt liv.

Jag torkar tårarna, reser mig upp och inser att jag måste vara rädd om mig. För att orka. För att orka leva vidare."

Hennes son var en klok person:

"Ur dagboken, september 2006, David till dr F
"Nästa gång du ska lämna ett tråkigt besked till en familj, gör det till föräldrarna först. När de har gråtit färdigt kan de åka hem och berätta för barnet."

Mycket tänkvärt även om det för oss var skönt att doktorerna, som visste exakt vad som skulle sägas, kom med de dåliga beskeden. Ska tacka Ulf och Ulrika igen när jag träffar dom.

Tack, Lotta för att du skriver. Det är skönt när tårarna kommer men ack, så jobbigt.

Tidsreflektion.

Min kloka vän frågade vad jag skulle ha tid att göra när jag började leva ett vanligt liv. Alltså ett liv med jobb. Bloggen, andras bloggar, hantverket, tv-serier, vänner, trädgård, telefonprat, den dagliga eftermiddagsvilan- vilket skulle prioriteras bort? Det där har jag tänkt en del på och nu är jag där. Har i och för sig inte ett heltidsjobb men är hemifrån ungefär mellan nio och halv fem alla dagar utom onsdagar och torsdagar.

Sedan jag började jobba har jag gått med en jobbig inflammation i vänster skuldra och har inte kunnat handarbeta eller jobba i trädgården alls. Jag har varit trött och behövt vila efter jobbet (och sur av stickabstinens). Jag kollar slött på andras bloggar men är för trött för att känna mig engagerad. Jag ser tv (dator) ungefär en halvtimme om dagen i genomsnitt. Jag bloggar inte särskilt intensivt. Jag pratar inte i telefon då jag är för trött när jag kommer hem från jobbet. Jag orkar inte heller träffa vänner- bara tisdagscirkeln och vännerna på jobbet. Men jag tror att det går över även om jag inte hinner lägga så mycket tid på allt det som tidigare.

Men idag har min axel varit bättre och jag fixade lite i trädgården i de varma kvällsvindarna. Sedan somnade jag med Hugo och hann inte ringa min vän som jag lovat. Handarbetet måste vänta tills min värk helt är borta för som det är nu går det bara inte att varken sticka, virka eller tova.

Och så är det ju alltid jobbigt första tiden på ett nytt jobb, hur roligt det än är. Många nya intryck och mycket nytt att lära gör ju att jag blir segare än vanligt på kvällarna. Jag tänker att jag snart är varm i skorna och orkar med mer av mitt sociala liv när jag vant mig vid att återigen arbeta som de flesta andra gör.

Nu ska jag fixa en skiva med härlig sommarcafémusik. Jag har ett toppenjobb som tillåter mig att att lyssna på musik hela dagarna när jag bakar och diskar.

Smultronstället.

Det är tur att det är ett bra jobb jag har och att det är vackert här eftersom jag ska jobba här nästan varje helg hela sommaren. Och nästan alla vardagar också. På Smultronställets café i Holmsjön.

Påmind.

Slumrade till en stund och det pep i min telefon.
Sms från Gustav, tänkte jag yrvaket.
Men det var det ju så klart inte från honom idag heller.
Undrar just när han kommer att höra av sig.

Separationsångest.

Strax kommer kvinnorna som jag studieciklat och slöjdat med en eftermiddag i veckan sedan slutet av mars. Himla roligt har det varit. Så roligt att förra gången inte alls blev den sista som det var tänkt.

Titta vilken fantastisk raritet Elisabeth hade med för ett par veckor sedan! Den fungerade hur fint som helst.

Äntligen

vågar Hugo klappa larven i rabatten!

Valborgsloppis!

Den här grodan kommer att finnas till salu imorgon för dyra pengar. Jag säljer även massa bäbiskläder och annat kul. Priser efter affektionsvärde.

Vi har också ett mysigt utomhuscage med hembakt bröd- både smörgåsar med goda röror och smarriga kakor.

Kom till Pilgatan 13 mellan 12 o 15 och starta Valborgsfirandet hos oss so

Fredagsmys.

Kaffestund före storbak. Imorgon är det loppis på Pilgatan och Klara letar saker på sitt rum som hon vill sälja. Sedan ska hon hjälpa mig att riva morötter till morotskakan som kommer att finnas till kaffet. Johan står för underhållningen och Hugo har knoppat redan.

Tur att det finns mycket annat att glädjas åt.

Nackspärr och nyligt upptäckta huvudlöss (jag som trodde att dom bara trivdes i rent hår) och jättelång karens från a-kassan (som dessutom hävdar att min heltid som lärare endast är 35 tim i veckan.

Jag har ju varit gladare.

Tillbaka från Alanya.

Hemma igen till ett snöfritt Umeå och efterlängtat trädgårdsarbete. En veckas andrum har gett oss lycka och vila och kraft för mig att börja jobba nästa vecka.

Nu ser vi fram emot en härlig påskhelg med sol, vänner och god mat!

Påskpynt.

Igår tog jag äntligen ner julbelysningen från körsbärsträdet och ersatte med tovade påskägg.

Trevlig helg!

Ny vår.

Snön försvinner snabbare detta år än ifjol och jag längtar mycket efter gröna gräsmattor.

När jag tänker tillbaka på förra våren den här tiden är det dimmigt och jag har märkliga minnesluckor. Jag känner av dimman mer nu än vad jag till exempel gjorde under vintern och tillvaron känns ofta seg som sirap men en stor skillnad är att jag i år kan höra och se fåglar, jag ser när det droppar från taken och jag kan blunda och njuta av solen utan att tårarna kommer.

Vissa dagar saknar jag Gustav oändligt och vissa dagar kan jag glömma att jag lever i stor sorg och gläds över den familj jag har kvar.

Jag har en utställning på sjukhusbiblioteket till och med måndag. Titta på bilder HÄR om ni vill.

 Under syrenerna börjar lökarna jag satte  i höstas titta fram!

Årsmöteshelg

Barncancerföreningen Norra 30 år.

Mamma maloma

och barnen är på väg från Littfest. Barnen ska vidare till utställning på Alva kultur och sedan till sjukhuset i Skellefteå. Jag tovar krukor, burkar och vaser varje ledig stund för att fylla den lilla montern på sjukhusbiblioteket nästa vecka.