Sommarens sista blommor.

I går plockade jag in de sista blommorna från trädgården. Kanske, kanske får jag ihop en till bukett innan frosten tar dom alla.

Ååå, vad jag längtar till våren! Fast mest längtar jag till snön och december. Och till vår stundande resa till Frankrike! Om en vecka åker vi. Hela familjen. Mamma, Pappa, Henrik, jag, Johan och Hugo. Det är mina föräldrars andrum till oss. Just det, inte riktigt hela familjen. Klara som redan varit ledig från skolan en vecka för solsemester får stanna hemma med Daniel. Nästa gång åker bara hon och jag någonstans...

Vi ska låna ett hus som några vänner till mamma och pappa har i Frankrike, 2 mil till havet och bara 25 mil till Barcelona. I en liten by eller stad med pool till huset och nära till vingårdar och vackra berg ska vi bo en vecka. Visst låter det härligt? Känner mig otäckt bortskämd som blir bjuden på detta av mina kära föräldrar. Men det är ju som följd av en mycket sorglig sak så det är klart att det är svårt att glädjas helt fullt ut även om jag försöker...

Virkboken.

Jag har ju alldeles glömt att berätta. Kommer ni ihåg att jag tävlade om en virkbok? Virkligheten av Annika Messing. Jag vann!

 Mysslok,

bild från Virkverket.

Jag måste säga att det är den finaste virkbok jag sett. Det är fantastiskt fina och roliga bilder, Gustav skulle ha älskat boken! Bland annat finns en bild på Dinosaurier som äter godis tills dom storknar. Gustav gjorde själv ett liknade inlägg på sin blogg. Annikas figurer är superfina och verkar inte så krångliga, dessutom finns en virkskola i boken.

 Hugo och BusHans äter för mycket som vanligt...

Efter jul, när jag inte längre kommer att sy lika mycket ska ge mig på att virka någon av dessa figurer, kanske blir det Huggormen Huggo eller Renen Roffe. Eller en Gullvad. Eller allihop kanske. Och så klart bakelserna och punchrullarna, Gustavs favvokaka, kommer jag att virka.

Det jag egentligen vill säga är att ni bara måste köpa boken. Ge bort den i julklapp eller köp den till er själva. Den är värd varenda krona, även om du inte virkar ur den...

 Janne och Jesper är nyförlovade i New York,

bild från Virkverket.

Frost.

Eftersom jag har ett flyt nu så gör jag i stort sett inget annat än att sy. Igår var det den första frostnatten och jag tänkte att jag åtminstone skulle plocka in de sista Dahliorna. Men inte. Inget blev gjort igår när det kom till trädgårdsarbete. Så idag är de ledsna och står med böjt huvud.

Jag har hunnit med att träffa tre av mina häftiga skrivarkurskamrater för fika och textläsning, jag har varit på underbar teater ("Om nu kärnfamiljen är så jävla fet, varför behöver den då så mycket propaganda", baserad på Liv Strömqvists fantastiskt roliga bok Einsteins fru.) samt spenderat sen fredag och lördag kväll med fina vänner.

Just nu är det mesta bra, faktiskt. Jag har roligt nästan hela tiden och jag önskar att dygnet hade fler timmar. När jag lägger mig sent på kvällen längtar jag till morgonen då jag får kliva upp. Johan är den bästa och jag är mer kär än nånsin. Hugo är jättejobbig men samtidigt helt underbar. Klara är den absolut bästa dottern och storasystern man kan tänka sig. Klok, mogen och rolig. Snäll och positiv.

Självklart har jag svackor och är ledsen ibland. Sorgen och saknaden dyker upp men stannar inte långa stunder och jag passar på att njuta av glädjen så länge den varar. Den kan vara bra att ha i bagaget när det kommer tyngre perioder. Jag tror att Gustav är stolt över oss.

Vi bestämde förra året i december att vi skulle sälja saker tillsammans på ett par marknader, jag och Gustav. Men i år får jag göra det på egen hand. Klara är inte så intresserad av att pyssla, annars hade ju hon kunna vara med istället. Det känns så klart sorgligt men jag ska verkligen försöka göra det med stor glädje, det hade Gusten önskat. Råttan Råger och Bus Hans tvilling får följa med mig som stöd. Och så klart Grodan G som han gjorde till mig i januari.

Nalles Resa.

Nalles Resa är en organisation som fixar roliga saker för sjuka barn och deras anhöriga. Liksom Min stora dag gör dom ett fantastiskt och viktigt arbete för att förgylla vardagen för de som på olika sätt drabbats av svåra sjukdomar. Nu är Bo Nallesson på väg till Klara! Läs mer här:

Bo Nallesson

Loket.

Här på kursen har vi talat lite om loket som drar och vikten av att välja ett lok, med betoning på ett. Min tolkning av det är att det är viktigt att välja ett mål med skrivandet. Eller kanske till och med ett mål att sikta på över huvud taget. Jag har en idé om att någon gång sammanfatta bloggen till en bok och tänker att jag genom den här kursen kan få hjälp och inspiration att göra det.

Men. Jag känner att jag just nu inte dras av loket som skriver utan snarare av det kreativa loket. Alltså kreativ i meningen att skapa med händerna och då inte skriva med händerna. I tanken har jag formuleringar jag inte får ner på papper och det kan bero på att just nu dominerar en annan slags skaparlust. I fredags kväll fick vi göra en fantastisk rolig sak. Inspirerade av något som kallas "Art books" fick vi skapa vår egen bok. Då kände jag att det är ju såna kurser jag behöver just nu. Fast jag tror att när jag kommer hem härifrån och prestationsångesten släpper så kommer skrivlusten tillbaka. Och när jag sytt lite till...

Ett mål är att sälja massvis med vantar på en marknad i december och då gäller det att producera mycket. Det är mitt ena lok. Det andra målet är att jag före december ska ha de två första månaderna på cancerresan färdigt. Mitt andra lok. Jag tänker att jag kanske behöver två lok som drar mitt tåg av sorg, kärlek, kreativitet och flöde. Det är lite för tungt att dra med bara ett lok.

Skrivarkurs i Skellefteå.

Här bor jag från onsdag till söndag. På ett hotellrum på Medlefors folkhögskola vilar jag upp mig efter dagar av lärakännaövningar, promenader, skrivövningar och uppläsningar. Det är. roligt men lite jobbigt att hålla koncentrationen uppe och därför stickar jag hela dagarna när jag lyssnar och då funkar det bättre (dessutom skulle jag bli så rastlös om jag inte fick handarbeta).

Nästan alla väntar är sålda så jag längtar efter att komma hem och sy!! Det är så roligt med bekräftelsen det ger att någon vill köpa det jag skapat. jag tog med några vantar som jag broderar pärlor på men dom får ni se på måndag. Eller tisdag.

Än har jag inte börjat längta efter Hugo (han är inne i en rätt gnällig och jobbig period nu) men däremot längtar jag mycket efter Klara och Johan.

Och inte hinner jag blogga knappt eller läsa bloggar för den delen, det är alldeles för mycket som händer här! Ville bara berätta lite vad jag pysslar med denna vecka.

Höst i trädgården.

Den person som fick mitt intresse för trädgård att blomma ut var min finaste arbetskamrat Barbro. Hon blev sjuk i cancer strax före Gustav insjuknade och dog i juni samma år. När jag arbetar i min trädgård är hon med i tanken och även när jag syr mina vantar eftersom hon peppade mig till mitt eget skapande. Hon guidade mig genom veckorna av växtfärgning och varje dag på jobbet hade vi fina samtal. Åh, vad jag önskar att hon fortfarande fanns i livet.

Jag träffade hennes man förra veckan och han berättade något rörande. Vi pratade om sorgen efter en älskad familjemedlem och han berättade om hur han efter ett och ett halv år lite smått börjat kliva ut ur sorgebubblan. Han berättade om ett viktigt ögonblick när det gällde att gå vidare. En av blommorna i deras hem mådde inte alls bra och han funderade på hur han skulle göra för att få den att överleva, på hur Barbro skulle gjort. Sedan slog det honom att han ju kunde slänga den. Det är ju han som bestämmer nu.  Känslan av frigörelse, tänker jag, måste ha varit stark men så klart också sorglig.

Jag har tänkt mycket på det där sedan vi möttes. Hur lever jag mitt liv nu med Gustav sittande på min axel som tycker och tänker saker? I vilken utsträckning låter jag sorgen och minnet efter lilla G styra min vardag. Oftast tycker jag att det är en alldeles lagom balans mellan hur han hade velat att jag gjorde och vad jag vill göra. Det går kanske inte att jämföra med en livskamrat som man delat livet med under 40 år men det mesta jag gör, gör jag med Gustav i tanken. Jag vill att han ska vara stolt över mitt liv utan honom och jag vill inte att sorgen ska begränsa mig i allt jag gör. Det hade han inte velat.

Under nästan hela augusti har det blommat som sjutton i min trädgård och jag längtar till nästa vår då jag ska fixa det jag inte hunnit i sommar.

 Gustavs luktärtor har blommat sedan slutet av juni

och håller nu på att blomma ut. 

Dom vita sommarmalvorna har för flera 

veckor sedan blommat ut. 

Nu står dom kvar i väntan på att skördas på frön.

Blodtopparna, Solhattarna och Rödbladiga silveraxet 

kommer att vara fina under ett par veckor till.

Där syrenhäcken inte ännu vuxit upp, 

slängde jag ut tre påsar med 

vallmo, ringblomma och blåklint.

Bara som en chansning. 

Och det blev jättefint, verkligen. 

Hela augusti har rabatten blommat!

(bilder på den misslyckade kryddrabatten, den ofärdiga stenläggningen och på den döda rabarbern, bjuder jag inte på idag.)

Till barnen på sjukhus i Skellefteå.

Annelie är bra på många sätt!

Hon jobbar som undersköterska och har liksom jag ett barn som dött i cancer.

Läs här om vad hon håller på med just nu.

Jannas blogg

Kreta.

Nu har vi skickat iväg Klara till Kreta med mormor och morfar.
När Gustav dog och dom inte hade hunnit ta honom till London som dom planerat, sa morfar att han aldrig mer skulle skjuta något på framtiden och bokade genast en resa med Klara.

Räddisen

Nu har vi bestämt att skicka Räddisen Hopp till Razmus. Så snälla Catrine, maila er adress till Maria på mia@jagblommar.se så skickar hon Räddisen.

Ni andra kanske får en ny chans på något annat i framtiden. Tack till snälla Maria som hjälpt mig med utlottningen.

Tidsbrist.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det var så mycket som hände igår och inte en gång tänkte jag på Hopp. Jag hade ju lovat att ni igår skulle få veta vem han skulle få flytta hem till.

Men ikväll får ni besked. Jag lovar.

Vackert väder

är det som vanligt den 7 september för då fyller jag år!

Jag har fyllt huset med dom sista blommorna och ska försöka fira hela dagen. Först lunch med vännen Lisa och sen middag med hela familjen. Och däremellan lite egen tid vid symaskinen. Och så öppnar vi flaskan med rosa bubbel förstås. Visst kan det passa till sushisallad?

Gravstenen.

För en dryg vecka sedan, i regn och rusk, valde Daniel, jag och Klara ut den sten vi vill ha på Gustavs grav. Det var inte lätt att känna igen stenarna vi valde i juni eftersom naturen förändrats sedan dess och dessutom var ljuset, på grund av vädret, helt annorlunda. Sedan ska storleken och passformen funka utöver färg och form och dessutom ska känslan vara den rätta. Inte lätt alltså. Men vi valde en fin sten som påminner om en Bautasten från Asterix. Med en vit, vacker rand som går snett över. På högkant ska den stå och en skylt i tenn tänker vi använda för att gravera in namnet.

Så idag skulle Rolf, en rar herre från Norrbyn, hjälpa oss att frakta stenar med traktorn. Vi fraktade några extra ifall vår första sten spricker när hålen till fundamentet ska borras. Det var vackert väder och stunden kändes lite högtidligt märklig på något sätt. Det var starkt och sorgligt att se stenen rullas ner från traktorskopan ner på släpvagnen.

Gustav var liksom där. Han suckade över morfars ivrighet och min flamsighet. Han skrattade åt morfar som blev som en liten pojke när han fick åka traktorskopan. Han gullade med Hugo och betraktade mormors trygga famn när hon bar lillebror. För en gångs skull tyckte han inte att Johan var ett dugg pinsam.

Gustav gillar stenen även om han tycker att vi gjort lite väl mycket väsen av projektet. Han gillar att vi är smarta och väljer billigt och vackert ifrån hans favvoplats. Han har undrat varför vi är så sega och har dröjt så länge med att fixa hans sten men fattar så klart eftersom han känner oss bättre än vi själva.

maloma

Nu har jag öppnat en liten,

så kallad webshop.

än så länge i bloggformat.

maloma

heter den

 Där kan den som vill, shoppa

och jag lägger upp nya grejor 

allteftersom jag hinner sy

Umeå Pride

Nu åker vi från stugan för att gå i Umeås Prideparad. Gör det du med. För att visa att det inte spelar någon roll vem man blir kär i, bara man är lycklig!

Påminner om Räddisen.

Visst kommer ni ihåg lilla Hopp?

Skriv en kommentar under inlägget:

Hopp

På tisdag får ni veta vem den lycklige är...

Virkligheten.

Äntligen är den färdig! En bok jag länge sett fram emot att köpa som är skriven av Annika Messing som har en blogg jag brukar läsa. Det var Gustav som hittade bloggen när han googlade efter små virkade figurer, amigurimis. Annikas figurer är så söta och jag hoppas att jag får ny pepp på att virka när jag har boken i min hand.

Men har jag tur slipper jag köpa en till mig själv. Virkverket lottar nämligen ut två exemplar och jag hoppas på att vinna. För då kan jag istället köpa ett ex och ge till någon annan som behöver virkpeppen...

Ni som redan har virkpeppen borde kolla in bloggen för att bli mer inspirerade.

Presenter!

Igår fick jag paket! Igen. Det är himla roligt att ha snälla bloggvänner. Inte så roligt egentligen att jag lärt känna dom eftersom cancer förde oss samman men nu är det ju som det är i våra liv och då är det ju fint att ha varandra.

Dom här fina fick jag av snälla Camilla som bloggar om Anton som har samma sjukdom som Gustav hade. Fast för honom har det tack och lov fungerat bra med behandlingarna.

Titta vad fint det blev när jag tog dom till stugan idag:

Jag kommer nog att ta in den i hallen så att den inte blir för pinad av väder och vind.

Och för ett par veckor sen fick jag en överraskning av snälla Sara som är jättesjuk men som ändå tänker på att skicka paket till mig. Vi har ännu inte hunnit gå på bio men kommer att göra det snart, mycket snart... 

Såna här överraskningar gör att jag blir mer peppad än på länge att skicka gosedjur till sjuka barn. Jag har haft en liten paus i sommar men ska försöka återuppta uppdraget nu.

Annars fortsätter livet som vanligt. Vi jagar Hugo som springer mest hela tiden och vi har möblerat om i varenda rum i hela huset. Vi har köpt en ny soffa, något som var väldigt sorgligt att göra eftersom vi borde ha gjort det medan Gustav fortfarande levde. Han skulle ha blivit gladast av alla. Vi har besök av Johans bror och sambo. Jag försöker sy och sticka så mycket jag hinner och jag har varit på föräldramöte i Klaras klass. Vi försöker hinna tvätta och städa och få Hugo i säng i tid. Allt ska göras fastän man saknar sitt stora vackra barn. Det är skönt att jag har saker som jag verkligen vill och tycker om att göra och vänner som jag träffar så att livet blir lite lättare. För jag har verkligen viljan och peppen- just nu räcker bara inte tiden till att hinna allt. Och det är ju roligt att det inte är tvärtom.

Det går ju inte fortare när en ettåring hjälper till att hänga tvätt. 

Men det är ganska mysigt.

I väntans tider... 

 Mys i nya stora soffan. 

Nu ryms vi alla fyra utan problem.

 Köksbordet i vardagsrummet. 

Utan högar och bara lite pyssel för en gångs skull...

Lekrum och caféhäng i köket.