lördag 27 februari 2010

Lördagen i bilder.

Förväntansfulla och stolta föräldrar.
Klara ska ha dansuppvisning i en av Umeås gallerior.

  


  


  


  
 Sedan fika med tjocka släkten.

  

 
 
Bästa platsen är på någons axlar.

Gustav hade vi förmodligen fått tvinga med och surt hade han tittat på, lite lätt ointresserat med mössan långt neddragen i pannan. Om han hade varit frisk. På caféet hade han valt en liten fralla med skinka och en stooor chokladboll eller en punchrulledamsugare. Han hade busat med Hugo och sagt till Klara att hon var duktig. Han hade klagat på att hon smaskar och tyckt att Johan var högljudd och pinsam. Han hade snabbt fikat klart, blivit rastlös och velat gå före oss andra. Om han hade varit frisk. Undrar var han var idag? Kanske njöt han av lugnet hemma och passade på att sitta framför datorn och spela helt obegränsat. Kanske satt han i soffan och broderade lite? Kanske stod han med armarna i kors och mössan neddragen och tittade på sin lillasyster som dansade och såg att vi trots att han inte längre är med oss kan ha sorglösa stunder av glädje.


fredag 26 februari 2010

Spellista.

Spotify i all ära men vad är det när det finns mobiltelefoner med stora minneskort!

Massa Gustavmusik har jag hittat. The Hives, Ramones, Rage against the machine, Kenta (jo, Kenta, inte Kent), Iron Maiden, Guns N´Roses, Pappa Daniels låtar, Scars on Broadway, Beastie Boys, Twisted Sisters, Nirvana, Och framför allt favvogruppen Smashing Pumpkins. Det är jobbigt när ens barn har bättre musiksmak än man själv har. Nu lyssnar jag för fullt och bygger på ett projekt som Gurkan bad mig göra klart...

 

Gustavs sista pyssel. Hos oss i varje fall...

 
 En vacker tavla till lillasyster 9 februari.

torsdag 25 februari 2010

Kaninerna har kommit fram.


Äntligen är dom framme i sitt nya hem hos rara Anton.
Så skönt det känns att Hugo och storebror Elvis fått någon att gosa och busa med.
Hugo har busat en hel del på Gustavs blogg medan Elvis verkar vara den mer gosiga typen.
Och vilken solskenshistoria det blev.

Annonsen.


 

onsdag 24 februari 2010

Årsdag.

Idag är det på dagen ett år sedan vi satt på röntgenavdelningen och visste att Gustav hade vätska i en lunga och en knöl bakom bröstbenet.

Vi har inte firat.

Men jag tackar min äldsta och finaste vän som gifter sig idag och på så sätt gör att även denna kan bli en dag att fira. Inte för att dom valt dag efter mina önskemål förstås utan för att det var just idag för fjorton år sen dom träffades. Puss på er, Lisa och Johan. Ni är det näst bästa paret!

Och puss till Annika och Per som fyller år idag.

Och puss till Gustav för att du den 24 februari 1996 visade dig som ett streck på en sticka.

tisdag 23 februari 2010

Om att tänka helt tokigt.

Jag sa i söndags:
Det är nog värre att stå utanför, det här är inte så jobbigt som folk tror.

Min mycket klarsynta vän kontrade med:
Ja, stackars dig vad jobbigt du måste ha det eftersom jag ska flytta med all renovering och allt. Att stå utanför och titta på kan inte vara lätt för dig.

Bloggfamiljen.

En blogg man inte gråter till (eller några av er kanske till och med gör det):

Jag och Hugo

Och en till:

Anna Klara Marianne

23 februari 2009

Dagen före vi blev inlagda på Barn 3 i Umeå skrev jag som statusuppdatering på Facebook:

Anna Olofsson tycker att det kan vara lite småjobbigt att stå överst i mobiltelefonlistor.

Tänk så enkelt livet var då. Någon hade av misstag ringt upp mig flera gånger. Stackars mig...

Den 19 februari gjorde jag en fruktsallad som jag inte orkade äta upp. Jobbigt.

måndag 22 februari 2010

Första veckan.

Livet utan Gustav har pågått lite mer än en vecka.

Ikväll slogs jag att att jag längtar mer och mer efter honom, och framför allt, hur bilden av den sjuka Gustav blir svagare och minnet av min friska pojke blir starkare.

Det har varit ett år av ständig oro och stor spänning. Minsta hostning, prick eller värk har inneburit största oro. Varenda muskel i min kropp har varit redo för flykt och hjärtat och hjärnan har inte slappnat av många stunder. Högsta beredskap hela tiden.

Det jag oroat mig för, hände. Under tre veckor var vi beredda på det oåterkalleliga. Oåterkalleligt. Mitt absolut värsta hatord. Vi var förberedda och visste vad som skulle hända.

Att jag kände att det på ett sätt var skönt i söndags, är inte konstigt. På många sätt hemskt att känna och framför allt svårt att säga. Men skönt var det. Skönt att slippa se ha ont. Skönt att inte oroa. Skönt att inte vara rädd för att det värsta ska inträffa, det har redan gjort det. Sorgligt, ledsamt men också skönt.

Nu är det inte skönt längre. Inte det minsta. Det gör ont och det är tomt och vi saknar och längtar efter storebror. Jag saknar min pysselkompis!

Han har raderat alla låtar på sitt Spotifykonto och jag blev vansinnigt arg när jag förstod det. Så klart han ville förbereda för Klaras schlager och Lady Gaga. Men jag ville lyssna på hans lista idag. Jag ville ha kvar hans lista så att jag kan berätta för Hugo om Gustavs favvolåtar.

Många undrar...

var gosedjuren ska skickas.

Lisa Munter
Sockenv. 9
903 62 Umeå

eller

Anna Olofsson
Videvägen 42 a
903 65 Umeå

söndag 21 februari 2010

Begravning.

6 mars 10.00. Borgerligt i Tegskyrkan
för dom som känner att dom har en relation till Gustav.

Istället för blommor,
vill vi att ni tar med ett gosedjur som vi kan ge vidare till sjuka barn i sann Gustav-anda.

Eller skänker pengar till
Barncancerföreningen Norra 90 30 80-0.

Kaniner på väg.

 
 Hugo och Storebror på väg till Anton i Eskilstuna.

När Gustav för snart fyra veckor sedan fick veta att man inte kunde stoppa tumören grät han en stund. Sen sa han: Anton får kaninerna och Klara får min dator. Anton är en pojke i Eskilstuna som är sju år och har samma sjukdom som Gustav men där den vanliga behandlingen fungerar. Jag borde ha skickat dom redan då men dom har fram till i fredags suttit på köksbordet och väntat och undrat över sitt nya hem och sin nya lekkamrat.

Annars var det inte särskilt mycket som Gustav planerade för. Krokodilen skulle Elma få och dom gamla spelen ville han att jag skulle skicka till CAST. Resten är upp till oss att bestämma.
 

fredag 19 februari 2010

Vuxna män har roligt tillsammans...

 

Äntligen får Johan, Johan och Björn rocka loss.
Vi andra sitter i köket och pratar om prepubertala barn.

Hugo pratar.

(äntligen)


torsdag 18 februari 2010

Sanningen.

Ser på bilderna från igår och tänker att dom bara berättar halva sanningen.

Disken från igår eftersom jag inte orkat tömma diskmaskinen...


Hugos urväxta bäbiskläder jag inte orkat ta hand om...


Saker som vi inte orkar bära upp på övervåningen...



Sängen som aldrig bäddas...


Rörigaste soffan på Mumindalen...


En av mina berömda högar...


Ingredienser till bröd jag tänkte baka. I tisdags...


Sopor på väg till soprummet...



Man är ju inte mer än människa.... 
Tänk vad man kan ljuga i en blogg. 
Eller bara berätta det man själv vill just då.

onsdag 17 februari 2010

Fina platser att tänka på Gustav.

I skolan...

 

när fröken pratar...




När jag diskar...

 

När jag äter frukost... 


 
 
När jag äter middag...

 

När jag ser på tv...




När jag leker med Hugo...


 

Eller när jag bara vill gråta... 

 



Sjuk lillebror.

Hugo har blivit sjuk. Smart kille som väntar tills han inte kan smitta sin infektionskänsliga storebror. Han har faktiskt inte varit sjuk en enda gång sen han föddes, vad vi märkt. Nu sitter han i Johans famn med feber, lyssnar till Simon and Garfunkel och kommer alldeles snart att sova gott. I morfars famn får man somna till Bo Kaspers Orkester men det här verkar fungera precis lika bra. Sitter man med mormor blir det oftast Melissa Horn. Jag provade med Melody Gardot i bärsjalen idag och det funkade också.

Det är förresten tur att Hugo fått världens bästa morbror som man kan vända sig till om man behöver råd och stöd i livet och när man behöver skratta och prata om viktiga saker som mamma och pappa inte förstår.

 

  

  

 

tisdag 16 februari 2010

Omtanke

Mamma, kommer ni att kunna använda mitt färdtjänstkort sen?
Nej, det kommer vi inte att kunna göra.
Vad synd.

Från Findel.

Klicka här och lyssna på den fina låten Gustavs klasskompis gjorde till honom.

Om ni bara visste.

Om ni kunde föreställa er den glädje jag känner för era hälsningar, alla brev ni skickat.

Hanna H, Sandra, Lars B, Tove B, Johanna T, Annelie, Love, Malin. Eva och Nils-Erik. Och alla jag precis glömt att nämna.

Det ni gör genom att finnas och hjälpa till.

Annika, Lisa och Linda och Lisa (som till och med är vaken hela nätterna för min skull...). Sakarias.

Grannarna.

Mamma och Pappa. Henrik.

Maten ni lagat.

Kajsa, Pernilla, Birgitta, Per och Johanna, Hanna, Björn, Lisa och mamma.

Alexanders teckning, Elias ängel, Antons nalle och Ales pingvin. Blommorna.

Och den fantastiska minnesstunden som jag inte orkade gå på. Och underbara, älskade Johan som läste den långa texten. Och Ulla. Och alla barnen som mindes sin vän. Och Henrik som kom med glädje i form av Fantasidikten.

Jag orkar inte prata med många nu och jag hinner inte svara på era brev och sms. Ni som får svar har bara tur som råkat skicka i precis rätt ögonblick. Ni andra har fått svar i tanken och i form av ett leende eller en tår.

Sen blir jag lite extra glad över meddelanden från gamla (och unga) elever som förstår och bryr sig om. Ni är dom bästa.

Stor kärlek från Mig och Johan i Norrskenet som vi inte såg.

måndag 15 februari 2010

Finaste Lillasyster.

Måste säga att jag blir lite extra glad när ni tänker på Klara. Fina, fina Klara som är den allra bästa tjejen som ger oss så mycket glädje och som så länge hamnat i skymundan i allt detta jobbiga. Som jag så ofta inte räcker till för och som då har sin fina pappa. Dom har det så fint och mysigt och Daniel kan prata så fint med henne på ett sätt som jag inte kan. Klara, som Gustav ville sova med dom sista nätterna och som visade henne bloggandets mysterier. Hårt och kärleksfullt höll han henne i handen. Trots att hon älskar schlager och smaskar när hon äter...


 

  


Om den svåraste dagen.

Kanske kommer det svårare dagar, det vet jag inte, men igår var det svårt att leva.
Det var samtidigt en fin dag som innehöll mycket skratt och glädje blandat med sorgen. Länge, länge var vi med lilla Gustav. Så länge att det såg ut som att han gjorde minen han brukade göra när han blev less.

Nu ligger han i sin kista med favoritgosedjuren som knappt fick plats. Första speldosasnigeln från Annika, Hoppe som han kan gosa med, Isis som han kan åka skidor med, Kossan från Lotta som han kan leka med, Hunden från Stina som kan trösta, Maskoten från Helena som han ska pyssla med, Den galna apan som han ska skämta med, Björnen från Björn och Linda och barnen som kan vakta och ta hand om, En liten gul figur som han spela WOW och andra spel med. Han har sina favorittäcken med och sina fluffiga sockar och sin sidenpyjamas på. 

Det var vackert och sorgligt och jag tackar personalen på barn 3 som är den allra bästa.

Tröst

Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej. Jag gav mig av.

Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret över snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.

När du vaknar i morgonens vila,
är jag tysta fåglar som ila,
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.

Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död. Jag gav mig av.

söndag 14 februari 2010

Inga andetag nu.

lördag 13 februari 2010

Annas andrum.

Oj, oj, oj vad jobbigt det är nu. Aldrig förr har min tillvaro så mycket som nu liknat en berg- och dalbana. Jag pendlar inte mellan hopp och förtvivlan, snarare mellan väntan och förtvivlan. Mellan glädje och sorg. Mellan ångest och ångest. Mellan gråt och ledsamhet. Pendlar mellan att förtränga och att försöka förstå. Vi ser hur Gustav blir svagare men han orkar sitta uppe ibland. Korta och ibland längre stunder. Varje sekund är dyrbar med honom samtidigt som det är jobbigt att se. Vi sover på en stor sal Johan, Daniel, Klara, Gustav och jag. Hugo sover med mormor och morfar men dom är här med honom rätt ofta. Jag har blivit förkyld, nyser och snorar mest hela tiden och äter alvedon mot en besvärlig huvudvärk. Och så gråter man på det... Ni kan ju tänka er hur jag ser ut.


Har funderat lite kring den nya insamlingen. Några av våra vänner startade den förra veckan för att på detta sätt lätta lite på vår börda. Många har frågat vad dom kan göra för oss och ingen kan fixa det omöjliga. Annas andrum är det näst bästa. Jag har funderat mycket i det moraliska att länka här till en insamling som går till mig och min familj, inte till cancersjuka barn. Jag har mellan fem och tio tusen läsare varje dag och jag tänker så här. Jag delar med mig av mina tankar och erfarenheter, bjuder er att följa med på den här resan. Det jag får tillbaka är uppmärksamhet och bekräftelse i kommentarerna. Och förhoppningsvis hjälp att ta med min familj på en andrumsresa utan att behöva lägga ner massor av tid till att söka pengar från krångliga fonder.

Jag ser att många fortsätter att sätta in pengar på Dodaj fixar. Den insamlingen har nått målet och Huddinge kommer att få det Gustav önskade. Det finns fler insamlingar. Jag vill leva är en som ofta kontrolleras av en liten bror som nyligen mist sin Storasyster. Barncancerföreningen Norra är en annan.

fredag 12 februari 2010

Fröken Lindas saga.

Det var en gång ett litet stjärnebarn som bodde högt ovan molnen. En dag så blåste det och stormade, en glipa i molntäcket öppnade sig. Det lilla sjtärnebarnet smög tyst fram och kikade ned mot jorden. Höga berg, porlande floder, skogar och oändliga hav. Stjärnebarnet såg också barn som sprang, lekte, hoppade och skrattade. I det lilla stjärnebarnet började en längtan att gro, en längtan så stark. En vilja att komma till jorden och bli en riktig människa.

Var dag väntade stjärnebarnet på vinden. Han spanade ned mot jorden för att se om någon eller några bar på en längtan efter ett litet stjärnebarn. Tiden gick, och en dag kom himlens allra käraste ängel. Ängeln tog det lilla stjärnebarnet i handen och förde honom genom himlens sju portar till toppen av regnbågen. Vid regnbågens topp tog ängeln farväl, men först gav ängeln stjärnebarnet en gåva. En modets sten till hjälp på det långa färden. Det bar av i en rasande fart och stjärnebarnet blundade hårt, hårt.

När han öppnade sina ögon var han omgiven av mamma Anna och pappa Daniel. Jo, för det var ju dom som hade längtat så mycket. Den lilla pojken var det finaste barn de någonsin kunnat tänka sig och han fick namnet Gustav som var det vackraste namn Anna och Daniel visste.
Idag är det 7 år sedan Gustav gav sig ut på den långa resan från himlen till jorden.

Det var födelsedagssagan Gustav fick lyssna till i första klass.

Det är nästan precis 13 år sedan Gustav började växa i min mage. Han är uppvuxen med sagan om hur han satt i det stora Bäbisträdet, tittade ner och valde ut oss som föräldrar. Jag brukar berätta hur glad jag är att han valde just mig som mamma och han brukar säga att han är glad att han hamnade just hos mig.

Lyssnar.

Lyssnar på Klara som snarkar och på Gustav som andas tungt. Tänker på livet efter detta. 

"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.

För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.

Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
Men din tid till Sammansmältningen är så kort varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.

Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att det hjälper dem över sorgen sedan.

Så låt det få bli som du vill, sa vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.

Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge hade önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dagen han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? Viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken.

Tiden är kort, men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte oss själva ens.

Allt kommer tillslut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes han också. Ja den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin och måste lyda.

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den.

Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."

Peter Pohl
"Jag saknar dig, Jag saknar dig."

torsdag 11 februari 2010

Det kom ett till mail...

Hej igen. 
Jag vill bara berätta för dig att Barncancerfonden nu har beslutat att se till att Gustavs önskan uppfylls. Vi vill också att de som bidragit till insamlingen i tron att det skulle innebära nya datorer och liknande på Huddinge, ska känna att de bidrog till rätt sak.
Det här har verkligen lämnat avtryck i många av oss och vi har vänt och vridit på möjligheter.... Eftersom insamlingen inte uppmärksammades i tid av oss, så förs nu pengarna över till Barncancerföreningen i Stockholm, så att de i sin tur kan se till att pengarna kan användas på önskat sätt. Jag har talat med Monica Wessman som är vice ordförande i Stockholmsföreningen om detta och hon har lovat att se till att Gustav får sin önskan uppfylld. Om du vill nå henne gör du det enklast via hennes mejl.
Med varma hälsningar till hela er familj,

Anne

Det är helt fantastiskt vilken uppmärksamhet detta har fått!!
Tack vare framför allt Blog'emup och Ctraltelite och en massa andra hemsidor och bloggar har privatpersoner och företag skänkt konsoller, spel och annat. Det betyder att pengarna från Dodaj fixar kan gå till exempel till nya tvapparater som passar till de nya spelen samt datorer med trådlösa tangentbord. Och mycket, mycket mer som behövs till både CAST och vårdavdelningen B78. Finner inte ord... Tack! 

Det ÄR viktigt för sjuka barn med dessa grejor. För barn blir sjuka, trots viktig forskning. 

 
Vi hade med vårt eget 360 till CAST.
Här kör vi Tetris.
Femtio andetag i minuten.
Inte ont, inte jobbigt.
Morfin, stesolid och syrgas.

onsdag 10 februari 2010

Andetag.

Du kanske tar tolv andetag varje minut.
Gustav tar nu trettiotvå.
För en vecka sen var det tjugofyra.

Det kom ett mail...


Hej Anna,

Vi vill få tillfälle att sticka in med ett kort inlägg på din blogg för att uppmärksamma alla dina läsare om att det nu finns en ny möjlighet att stötta.

Vi är många som följt med på resan, som vänner, släkt och alla nya och gamla bloggläsare från när och fjärran, bland hopp och den allra största förtvivlan. Alla har vi förundrats över den styrka som uppvisats. Vi har stått vid sidan och känt maktlöshet över att inte kunnat hjälpa. När Gustav så startade sin insamling "Dodaj fixar" gavs en fin möjlighet att bidra. Insamlingen engagerade stort och kommer att vara till nytta för framtiden. Detta är helt fantastiskt!

Men all styrka till trots så behövs också plats för andhämtning mitt i den overkliga verkligheten. Men många har ändå känt en önskan om att kunna stötta på ett annat, mer konkret sätt, kanske i ett närmre tidsperspektiv. Med denna insamling vill vi skapa något av en praktisk möjlighet för detta. ”Dodaj fixar” har överträffat sitt mål med råge och förhoppningen är att denna insamling nu kan få ett fokus och bidra till skapandet av ett andrum.

Så nu allihopa- visst är ni med och kraftsamlar kring detta? Insamlingen går direkt till vår kloka, vackra, starka, fina Anna. Att använda helt efter egen känsla. Från alla vi som i känslan vill bära. Mycket, mycket kärlek!

Till insamlingen:

Nu händer det grejor...


tisdag 9 februari 2010

Mormor

 

Allt detta tjat om Morfar....
Barnen har ju faktiskt världens bästa Mormor också.
När Gustav var liten och Morfar kom för att passa och leka, sa han alltid frågande:
Mommoj?

Varning för känsliga läsare...

Just nu är Gurkan och Klarkan med mormor och morfar på restaurang.
Jag och Johan är hemma med Hugo.
Daniel är hemma och snart kommer Klara för att sova där. Eller kanske sover hon hos mormor.
Nu får ni känsliga blunda. För vet ni vad. I natt får Gustav varken sova med sin mamma eller pappa.
Morfar sover med honom.
För att Gustav själv vill.

Om att vänja sig.

För två veckor sen när vi fick veta att Gustav blivit sjuk igen, var en av mina första tankar: Å, nej, inte en till vår här på sjukhuset.

Som att det skulle varit det jobbigaste...

När vi för två veckor sen inte trodde att Gusten skulle överleva helgen och det sedan vände var det förstås helt fantastiskt. Ändå var jag rädd att man skulle fortsätta behandla och vi skulle behöva ligga länge på sjukhuset.

Som om det skulle vara det jobbigaste...

Nu har Gustav varit pigg en vecka och orkat göra roliga saker. Då har jag inte oroat mig för hur jobbigt det är att vara på sjukhus. Vi har legat inne i två veckor nu och sjukhuslivet har blivit vardag. Igen.

Idag har Gurkan inte alls varit pigg och han har en märklig hosta. Jag blir genast orolig och även påmind om vad det jobbigaste skulle vara.

Sammanfattningen.

Nu är den uppdaterad med fler länkar.
Och här finns ytterligare en.

Och om ni har tråkigt idag när man varken kan rösta i Let´s dance eller Melodifestivalen så kan ni glädja två små syskon som ofta kollar om Storasysters insamling vuxit. 20 kronor till dom nu när Dodaj nått sitt mål blir väl perfekt.

"Jag vill leva"

Terapi.

 

  

  

  

 

 

måndag 8 februari 2010

Bästa Brorsorna.