lördag 9 juli 2011

Lånar Sarahs ord än en gång.

Mina känslor är svåra att finna långt inunder huden och orden har fastnat på vägen i den stressiga vardagen. Därför är det fint att ha bloggvänner.

Så här skrev Sarah igår, på dagen fem år efter det otänkbara.

Hur är det? Jo, det är. Det är som om ett främmande organ har tagit plats i min kropp. Jag tror den kallas sorg. I bästa fall kommer den ut som tårar och skrik. Men oftast rör sig organet runt i kroppen, med bröstkorg som favoritplats. Där dunkar den. Trycker, sticker och boxas. Det tar plats för andningen och varje andetag blir en ansträngning. Den går att förtränga i stunder, som huvudvärk ungefär, men den finns där och när du minst anar det dubbleras den i storlek och intensitet och blir till migrän. Och allt det vackra blir grått och blekt. Du ligger i fosterställning och kräks. Nej, det gör du inte rent fysiskt för du ler och ger barnen mellanmål. Men inuti kommer spyorna som kaskader och sömnen, det mörka och tysta, är det enda som lugnar.
Så känns det och jag gissar att det kommer att kännas så även om fem år. Men när någon frågar svarar jag bra, jodå, bättre än förväntat, ledsen ibland men oftast glad för livet och allt det vackra och fina familj och fina vänner. Men saknaden, sorgen och att längta ihjäl sig efter någon som aldrig kommer hem- det talar jag helst inte om. Då sover jag hellre. Eller syr. Lyssnar på ljudbok, gräver i jorden.

Imorgon kommer vi på Smultronstället att sälja en av Gustavs favoritkakor och alla pengar går till Barncancerföreningen Norra som arbetar med att göra livet aningens lättare för barn och föräldrar som är mitt i cancerträsket och kämpar.

 Nicoles hallon- och lakritskaka som Gustav smakade 
på sjukhuset och sedan ville göra hemma.

5 kommentarer:

Tigrinnan sa...

*kramar om* fast vi inte känner varandra...

Och du...den där kakan...kan du dela med dej av receptet så man kan få smaka? :)

Alex sa...

Kramar också om.

bom sicka bom sa...

jag vill också skicka en varm kram till dej.
jag kan inte ens tänka mej in i din situation, för det går inte, men jag känner med dej. enormt mycket.

jag hoppas ni får jättemycket sålt av kakan!

kram
ulrika

Maria sa...

Mycket bra beskrivning av sorg. Den är ju på ett så diffus och flyktig för att i nästa sekund göra ondare än ont.
Vill också skicka kramar!

Maria sa...

Jag önskar jag hade läst det här tidigare så hade vi kommit och handlat favoritkakan. Hoppas många kom. Många tankar till dig. /Maria