Tårar.

Jag har sagt det förr. Det känns skönt när någon annan skriver och man kan känna igen sig. Lotta har också förlorat ett barn och idag skriver hon så här.

"Sköna varma tårar som dock övergår i uppdämd saknad och smärta. Jag sätter mig ner i det fuktiga gräset vid din gravsten och gråter. Gråter och gråter. Så stannar jag upp och tänker. Det är inte jag som är död. Det är du. Du behöver min kärlek, inte mina tårar. Och jag minns hur du fruktade mina tårar ibland mer än sjukdomen. Om jag grät fanns ingen trygghet i ditt liv.

Jag torkar tårarna, reser mig upp och inser att jag måste vara rädd om mig. För att orka. För att orka leva vidare."

Hennes son var en klok person:

"Ur dagboken, september 2006, David till dr F
"Nästa gång du ska lämna ett tråkigt besked till en familj, gör det till föräldrarna först. När de har gråtit färdigt kan de åka hem och berätta för barnet."

Mycket tänkvärt även om det för oss var skönt att doktorerna, som visste exakt vad som skulle sägas, kom med de dåliga beskeden. Ska tacka Ulf och Ulrika igen när jag träffar dom.

Tack, Lotta för att du skriver. Det är skönt när tårarna kommer men ack, så jobbigt.