söndag 12 februari 2012

Sorgedagar.

På något vis finns den alltid i kroppen men på olika platser, mer eller mindre synlig, i olika storlek och olika form. Sorgeklumpen. Redan igår började den växa och fortsätter att göra det tills dessa sorgedagar är över.

Jag minns hur vi för två år sedan tillsammans tittade på Melodifestivalen. Att Gustav för min och Klaras skull tittade och plågade sig igenom musiken han ogillade.

Hjärtevännen Arvid hade varit på besök tidigare på kvällen och Gustavs hud var så öm att dom inte kunde kramas. Innan vi somnade tänkte jag, för tredje kvällen i rad, att detta blir den sista natten.

Jag minns hur han vaknade tidigt på morgonen och sa att han inte orkade mer, att det var för jobbigt att leva. Han fick morfin och stesolid i stora mängder för att inte ha ont och syrgasen hjälpte honom att andas igenom dom sista timmarna.

Det sista jag hörde honom säga var Tack, när han tackade för stesolidet.

Det var en söndag, precis som idag. Strålande sol, precis som idag. Fast det var den 14 februari och Alla hjärtans dag men det spelar ingen roll- det är idag det känns som två år sedan. Och det gör det kanske även på tisdag.

Jävla satans skitcancer. Vad jag önskar att vi sluppit dig.

13 kommentarer:

Maria sa...

Får tänka på de fina minnena. Och såklart önskar jag också att skitcancer inte skulle finnas.
♥ från MAria

Singelmamman sa...

Djävla skitcancer! Och jag läser om det för mig ofattbara, och gråter, och blir arg på sjukdomen. Och skickar en stor KRAM!

Anonym sa...

En stor kram till dig, Anna. 14/2 är för alltid förknippad med förlusten av Gustav men också med den värme och kärlek som omslöt honom och fortfarande omsluter er familj. Jag håller med, jävla skitcancer. /Kerstin RC

Johan Z sa...

Saknar Gustav, denna underbara finurliga lilla man. Önskar jag fått lära känna honom och er under andra omständigheter. Även för oss som inte var jättenära så är datumet förknippat med Gustav, å alla hjärtans är ingenting vi firar i nån större utsträckning längre. Jävla skitcancer!! Kramar till dig och din familj

Annika G sa...

Vacka vinterdagar som idag förknippar jag också med 14/2-09 och det känns ju också fint på något sätt. Hoppas idag var värst, kramar.

Lotta sa...

Alla hjärtans dag är för evigt Gustavs dag. Dagarna före är för alltid Gustavs dagar. Världens finaste Gustav. Jävla jävla skitcancer!

Tänker på er särskilt mycket dessa dagar och skivar de varmaste kramar.

Alexandra sa...

Stora kramar från oss. Till er alla, till dig och framförallt till Gustav.

Anonym sa...

Stor kram till dig! Dessa årsdagar är tuffa.. Kroppen minns allt och känslorna kommer igen. Det blir lite lättare med åren kan jag säga nu efter sju år men det känns ändå alltid.. Oerhört mycket........Varmaste kramen från en sorgesyster
Isa med Evelina 01-04

bom sicka bom sa...

Varma kramar!
Ulrika

Anonym sa...

Går aldrig att förstå vad du går igenom, de varmaste kramar till dig!

Anonym sa...

Jag har tänkt på dig och din Gustav idag, trots att jag inte känner dig, bara genom din blogg.
Stor kram i alla fall!
Ulrika

ullrika sa...

Jävla jävla. Jag hatar cancern. Och är ändå inte drabbad själv, alls.

Du skriver så vackert. Och graffitin ovanför: wow. Jag läser på jobbet och det är inte så smart för nu står jag här i kassan, väntar på kunder, och gråter. Men vad är mina tårar mot vad ni genomgår, varje dag de senaste åren.


Fy fan. Många kramar till er! - inte för att det hjälper ett dugg, men kanske kanske värmer lite att vi är många som tänker på er?

Katarina sa...

Två år sedan.
Då jag satt med tårarna rinnande nedför kinderna. Jävla skit cancer.
Trots att jag aldrig träffat er levde jag med er, grät med er, och tänkte att vilken tur vi haft i vår släkt.
Två månader senare var den jävla skit cancern i min pappa. Trodde inte han skulle klara det. Men det gick.
Ett par veckor senare var den i min kompis, som också klarade det.

Nu kändes det som om det räckte.
Nu är den jävla skit cancern tillbaks hos min svägerska som blev frisk för 3 år sedan. Nu i en obotlig skelettcancer.

Fy tusan.
Men det absolut värsta har ni ändå genomlevt, att mista ett barn.
Tårarna bränner åter när jag läser ditt inlägg och jag är stum av beundran över hur ni klarat er.

Stor kram till er alla, här och i himlen.