onsdag 18 maj 2011

Gullvivor även i norr.

Fick bildbevis härom dagen. Gullvivorna blommar i gräset även i Umeå. I alla fall hos Olle och Torie, Alvin och Frans morfar och mormor.

Fast jag önskar ändå ibland att Umeå låg närmare.

Närmare Västerås, Örebro, Stockholm, Enköping, Jönköping, Årjäng och Koppom. Och att Riksgränsen också låg närmare.

Och så önskar jag att Gustav var närmare. Jättemycket närmare.

6 kommentarer:

Singelmamman sa...

Gullvivor är vackra. Jag har inte sett en enda ännu. Konstigt när jag tänker efter. Vilken blomma var Gustavs favoritblomma? Du kanske har nämnt det, men jag har i så fall glömt det.
Och jag önskar att jag visste hur jag skulle lindra smärtan/sorgen efter Gustav. Vet bara att det är fint att kunna ta tillvara Gullvivans blomning.

Maria sa...

Tror aldrig att jag sett Gullviva på riktigt. Men vi spelar ofta Ellens Blomsterspel, så där har jag sett den. Är den planterad eller vild?

Sverige är ju lite för avlångt ibland. Om man ska söderut här uppifrån är det ju så drygt innan man kommer ner mot mitten av Sverige. Sedan går det kanske fortare eftersom det är tätare mellan orterna. Vi vill åka till Värmland i sommar!

bom sicka bom sa...

så fint med alla vårtecken.
jag skulle önska att det inte behövde finnas några avstånd.
och att Gustav var nära Dej.
kramar!

Anna sa...

Maria: Jag tror att Gullvivan är planterad men är inte helt säkert.

Ann: Gustav tyckte om blommor och när en vän ville göra en minnesplats till honom frågade hon vilka blommor han tyckte bäst om. Han visste inte riktigt men svarade blåa och vita blommor. Jag tror att han då tänkte på vit sommarmalva som jag alltid planterar och på en blomma som heter Prins Gustavs öga som vi planterade när han gick i trean. Kanske även blå förgätmigäj som han (vi) fick av Barbro i skolträdgården. När han valde blommor när vi handlade frön valde han röda luktärtor. Sista kvällen han levde såg han en tvbild på Gullvivor och då sa han: Dom är jättevackra mamma!.
Vi tittade på trädgårdsfredag tillsammans men han var mest intresserad av Tareks matlagning.

Micke K sa...

När en bok kan vara bland det verkligaste man kan uppleva, och saknad efter någon är så fysiskt påtaglig, önskar man att man kunde skriva tillbaka folk dit, där man själv är. Och det kan man kanske.

Sarah sa...

Jag är nära. Fysisk geografi ska inte hindra oss! Gustav kanske också skiter i geografi?