Bom sicka bom fick mig att minnas...

Ulrika skriver om tillvaron med ett sjukt och två friska barn i sin blogg.
Ibland kan jag faktiskt sakna den tiden även om det låter konstigt men mest är jag glad att jag inte behöver vara med om det längre.
Fast så klart önskar jag att jag aldrig behövt vara med om det.

Så här skriver hon och jag känner igen mig så mycket:

men vi har levt så mycket här och nu att vi börjar tappa våra drömmar.
för allt som är i morgon och resten av tiden kan vi inte planera för.
bara för att det finns ord som "om" och "kanske".

Läs hela inlägget HÄR.



----------------------------------------------------------------------------------------