fredag 18 mars 2011

Mönster i sorgearbetet.

Jag har äntligen börjat förstå lite hur det fungerar, det här med min sorg. Sorgen som sitter fast, liksom inuti.

Tisdag. Jag möter hela Gustavs klass på bussen. Blir jätteglad- det är så roligt att träffa dessa fina tonåringar. Dom ska på teater och jag tänker att Gustav skulle tyckt det var tråkigt. Sedan äter jag lunch med Silke som fyller 40. Vi har jättetrevligt och mot slutet av lunchen känner jag hur tröttheten kommer smygande.

På bussen hem somnar jag nästan och stupar sedan i säng. Jag hör inte telefonen som ringer flera gånger bredvid mitt öra. Först när Sandra som jag bjudit på middag står i dörren till sovrummet och viskar mitt namn, vaknar jag. Hon får laga middagen eftersom jag är helt yr i knoppen.

Jag tänker att jag sovit dåligt under natten.

Onsdag. Startar studiecirkel med fyra härliga kvinnor. Vi har trevligt och jag skrattar mycket. På kvällen är jag med och hjälper till med onsdagsfikat som Barncancerföreningen ordnar på Barn 3. Det känns fint att vara där. Jag äter mina favoritkakor- rullrån som Carin bakat och träffar flera föräldrar och barn i olika faser av behandlingen.

Det känns ont i hjärtat att möta föräldrar som väntar på besked om benmärgsdonator, väntar ut infektioner, just har fått veta att deras barn fått cancer, att cancern spridit sig eller kommit tillbaka. Jag känner med dom men det är inte jobbigt för mig, önskar jag kunde hjälpa mer och finnas som stöd. ,

Jag blir sedan hämtad av en vän och sitter hos henne och tovar. Vi pratar om livet och döden, om resor, jobbet, drömmarna och kärleken. Det är härligt att leva och när jag och Johan kommer hem tillsammans senare njuter vi av att Hugo sover hos mormor och morfar och vi kan hålla om varandra utan en liten kil mellan oss.

På torsdag vaknar jag med sprängande huvudvärk och sover bort hela dagen förutom när jag levererar monster till Littfest. Armarna orkar inte lyftas och benen bär inte. Det känns nästan som att jag har feber.

På kvällen släpper huvudvärken och plötsligt inser jag att det är detta som händer gång på gång. Kroppen sörjer och vägrar, hjärnan och hjärtat hänger inte med utan tvingas till vila. Låter det rimligt?

I morse ringde jag min doktor och fick en tid på måndag. Sedan sov jag bort den här dagen också.

10 kommentarer:

Singelmamman sa...

Jag vet inte om det finns något rimligt när man sörjer. Men att kroppen reagerar det känner jag till. Hoppas du får det stöd du behöver. Kram!

Anonym sa...

Anna: det låter mkt rimligt: sorgen går ju i faser.......det tar TID innan kropp o hjärna "samarbetar" i sorgen....
Kanske är du där nu ?
Se till att vara rädd om dig o de dina och det var mkt klokt att ringa din läk. Oavsett medicinsk koll eller prata om det det hela:du får säkert ngn slags feedback på det hela då.

kram Madde

bom sicka bom sa...

Anna, jag tänker mycket på dej och känner så med dej! Jag tror nog att din trötthet/utmattning är en utväg för sorgen. Jag läser dina inlägg och vet inte vilka ord jag skall använda för att visa min medkänsla och omtanke. Du går igenom det ingen förälder någonsin vill vara med om. När man är mitt i sjukdom och oro och rädsla, går all energi åt till att få dagen att gå runt. Kanske kan det vara så att kroppen först nu orkar ta tag i någon form av bearbetning.
Jag önskar så att det fanns tröstande ord.
Stor kram! Ulrika

Veronica sa...

Så många varma kramar till dig, din sorg är ett tecken på den kärlek du känner för ditt älskade barn Gustav!

Anonym sa...

Fina Anna, jag har inte varit där du är men kan tänka mig att det inte finns någon annan väg ur sorgen än just genom den, som du går nu. Önskar att du får det stöd och den hjälp du behöver.

Sandra sa...

Fina Anna. Sorgen kommer när man minst anar det och håller sig borta när man är säker på att den ska slå till. Läkartid låter bra.

Säg bara till när du vill ha hjälp eller stöd med något. Det minsta jag kan göra är att göra middag fler gånger.

Kram.

Fighter sa...

Jag läser tillbaka lite i din blogg, men oj vad det gör ont. Du har varit och är med om det värsta som skulle kunna hända mig. Att mitt barn ej finns kvar i detta jordeliv.
Jag tänker på boken - den där vänboken - som du hittade som din son skrev i och noterar vilken bok han tyckte var den bästa.
Adjö, herr Muffin.
En bok jag läst många gånger för elever jag haft i skolan och även min son, och som jag fällt mer än en tår efter att ha läst den.
Nu har jag en elev som bara blir sämre och sämre och det finns inget botemedel att ta till.

Så ont det gör. Fruktansvärt.
Men ändå. Det som du går igenom kan aldrig jämföras med mitt. Det var jobbigt nog för min son att se mig så sjuk och sen morfar.

All världens styrkekramar.
Egentligen hade det varit lättare att inte skriva nån kommentar, för allt jag skriver känns otillräckligt. Ändå vet jag att det är bättre att göra n å g o t än inget.

Maria sa...

Hej Anna!
Jag tror att det kan stämma. Man kan ju inte styra över den där sorgen. Jag har som väntat på att den ska visa sig på ett sätt som jag förstår i flera år, men det har den inte gjort. Den är väl där på andra sätt.
Är det inte lite skönt också att känna att sorgen kommer och får ta plats...
Kram

Nattens bibliotek sa...

Kroppen hjälper dig att göra det du behöver. Vila. Sova. Vila. Sova. Och så lite aktivitet. Lika bra att bli kompis med tröttheten och säga:"- Jaså, är du här igen just när jag ville göra en massa saker men då får jag väl gå och lägga mig då." Det kommer piggare dagar. Jag lovar! Kram!

Titti,...Nellies mamma sa...

Sköt om dig Anna...kram Titti