Alltså det här livet med småbarn tar nästan knäcken på relationen. Hugo som kämpar för uppmärksamhet till den grad att vi nästan aldrig hinner prata. Olle som sällan sover mer än kvartar i stöten. Huset som kräver mer än vi har tid till. Johans jobb som tröttar ut så mycket att han somnar nästan varje kväll när han lägger Hugo. Och jag som just nu hellre vill sy och tova än att ta hand om världens sötaste barn. Det är spelningar, föräldrarmöten, dansskolemöten, Johans ledsagarjobb, Klaras läxor osv osv. Klart man bråkar mer än vanligt och glömmer bort det viktiga. Då är det fint att ha en stund tillsammans framför brasan. Som igår. (Olle var bara med en stund, sen somnade även han). Då var det värt det, köpet av det stora röda huset. 180 kvm ångest förvandlades till 180 kvm kärlek och glädje.
3 kommentarer:
Tänker på det ibland, att hur mycket man än älskar sina ungar så skulle jag behöva mer egentid. Men jag har mer och mer ju äldre de blir.
Och att livet snurrar på i sån fart så man nästan inte hinner med att prata med varann ibland, jag mamman och han pappan.
Livets berg- och dalbana.... Skitskoj ibland och hatad andra gånger. Ingen lätt balans alls! Jag är helt med på vad du menar - vi har också rejäla berg och dalar i perioder, då vi knappt minns varför vi lever tillsammans. Men så kommer de där stunderna då man i ett härligt skimmer minns vad det var allt handlade om! Det kanske är lika viktigt att ha de där kaosperioderna för att verkligen kunna uppskatta varandra igen. Men innerst inne vet man ju att man älskar varandra - trots att man bara vill flytta och ta in på ett spa eller liknande!
Låt aldrig huset o dess reparationer ta den plats i din kärastes händer där du ska vara...Kärleken är alltid viktigare än fina rum och rena fönster.
Skicka en kommentar