Kanske är det bara det dåliga vädret...

Det har hänt en del sen jag skrev på riktigt sist.

Sedan Hugo föddes, har jag inte haft kraft och tid, eller lust att skriva. Och nu känns det som att jag har så mycket att uppdatera här, att det tagit emot. Jag är rätt låg för det mesta nu. Inte deprimerad men ledsen och orkeslös. Glad och lycklig över Hugo men extra ledsen över Gustav. Och för trött för att orka vara en bra mamma till Klara. Det mesta går ut på att bara hålla ihop och få vardagen att fungera drägligt.

Hugo kunde inte fötts under en bättre period med tanke på hur Gustav mådde. Han var tvungen att sova på sjukhuset då han fick antibiotika var åttonde timme men kunde vara hemma på dagarna veckan efter förlossningen. Den Hugo var mest med då, var Gustav. Nu såhär fem veckor senare när Hugo börjat protestera mer så är han inte riktigt lika poppis hos Gustav. Det är ju väldigt jobbigt med bäbisskrik och bäbisknorr och är man storebror har man inget bröst att ge som tröst.






Gustav är nu inne på sista dygnet av den sista (förhoppningsvis) behandlingen före transplantationen. Han är hemma idag och imorgon ska han sövas för att få Methotrexat i ryggen precis som tidigare, efter eller före varje behandling. Sedan hoppas vi att han får vara hemma minst en vecka innan infektionen kommer och antibiotika behövs... Den sista juli ska Gustav till Uppsala för röntgen. Sk pet-scan för att se om den tumör som finns kvar är aktiv eller bara består av ärrvävnad.

Vi har varit till Huddinge på ett studiebesök och för information inför transplantationen. Vi flög fram och tillbaka på ett dygn och övernattade på Ronald Mc Donald hus. En väldigt ansträngande resa- särkillt för Gustav och Hugo. För mig var det insikten om hur hösten kommer att bli som var det allra jobbigaste. Jag blev otäckt medveten om hur ogärna jag vill gå igenom detta jobbiga. Eller snarare att jag inte vill att Gustav ska behöva gå igenom detta.

Den 6 augusti ska vi till Huddinge igen. Den 20:e är det planerat att själva benmärgstransplantationen skall göras. Efter det är det två till tre veckor för Gustav på isoleringsavdelning som gäller. Hur tiden efter mitten på september kommer att se ut för Gustav är helt omöjligt att säga men att vi får räkna med minst tre månader på Huddinge är vad vi blivit informerade om. 20 november. I bästa fall. Kanske är det dumt att spekulera. Det kanske blir tidigare.

Det jag undrar är hur vi ska samla kraft och energi för att orka.

Jag tror att många kanske tänker så här: Sista behandlingen, vad skönt! Riktigt så är det inte. Nu är vi på väg in i en ny fas, en period som förmodlingen blir den allra jobbigaste med biverkningar värre än någonsin, oro större än tidigare och allt dessutom långt ifrån nära och kära. Jag försöker att tänka positivt och inte oroa mig alltför mycket för tiden som kommer men det är inte alltför lätt.