torsdag 26 augusti 2010

Att inte förstå.

När jag tittar på bilder på friska Gustav kan jag inte förstå att jag inte kommer att träffa honom snart igen, om bara en liten stund. Kanske redan nästa minut när han öppnar dörren och ropar Hej.

Hur mycket jag än säger till mig själv att han är borta, död och begraven så går det inte. Hjärnan och hjärtat verkar inte kunna förstå. Det är helt omöjligt. Förnuftet säger att mitt barn är dött. Men jag förstår inte. Inte på riktigt liksom.

Det är omöjligt att förstå och kanske är det bland annat därför jag klarar av att leva vidare.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Fina fina Anna,
Skriver och raderar...gång på gång...tänker att jag förstår att det inte går att förstå.
Fantastiskt fin bild på din Gustav.
Kram på dig /Elin R

Sara sa...

Så fin din Gustav. Verkligen glimten i ögat på den här bilden. Det är egentligen det jag kan säga. För om din sorg och smärta vet jag inget. Eller jag kan kanske på något sätt litegrann försöka förstå hur det är att förlora sitt barn. Men det är en känsla svår att bära, även för mig som bara försöker förstå. Jag kan ana hur stor din smärta och sorg är, eller kan jag ens det?

Vad jag kan är dock att i tanken skicka dig en famn med varma kramar. Och det gör jag nu.

Viktoria A sa...

Jag håller med Elin. Det måste vara så overkligt. Så otroligt overkligt. Våra fina pojkar, så fulla med liv och glädje! Så fruktansvärt tragiskt att du inte får ha din pojke hos dig.

Att finna glädje i det och de som är kvar måste vara svårt. Andra människor ersätter ju aldrig din Gustav! Jag tänker på dig flera gånger varje dag och hoppas vi ses snart så att jag får krama om dig ordentligt.

Bilden är underbar.

Sandra sa...

Anna...

Som de som skrivit tidigare har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat... Nej, jag kan inte förstå, inte acceptera, inte tänka mig in i situationen. Att någon så ung och fantastisk, med hela livet framför sig plötsligt ska ryckas bort. Det går nog bara inte att förstå.

Skickar en stor kram!

Jättehärlig bild på en jättefin kille!

anna-en ängel i himlen, en på jorden sa...

Ja precis så tänker jag också. Friska Lova, var är hon, kommer hon hem snart, sparkar av sig skorna och ropar maaaammaaa??!! från hallen.
Aldrig = ofantligt stor smärta.

Annika G sa...

Jag tror att dom flesta har det fina skyddet att det faktiskt inte går att förstå att människor inte kommer tillbaka, tänker att man skulle gå sönder annars, eller bli tokig på riktigt. Det är väl liksom bra att man kan tänka att människor som inte lever finns runt en ändå.
Kram!

Anonym sa...

Gråter när jag läser dina ord och förstår att det inte går att förstå..många varma tankar och kramar till dig

maria sa...

Vad jag förstår vad du menar...verkligen....igår pratade jag och en annan änglamamma om hur svårt det är att ta in emellanåt. Och hur svårt det är att titta på rörliga bilder på sina fina änglar....Livet är inte nådigt...

Moa sa...

Vilken fin bild på Gustav. När man ser den går det inte att koppla ihop att han är död, att han har dött i cancer. Han är ju frisk där. Han ser ut som vilket friskt barn som helst i den åldern.
Kram

Daniel H sa...

Du måste vara världens starkaste...

kram Daniel

Alexandra Reichler sa...

Håller med ovan. Sandras kommentar kunde varit min egen.

Jättefin bild.

Kram!

Berättaren sa...

Jag beundrar dig, Anna. Det har jag alltid gjort.