Granne med Gustav.

Har inte tid att blogga eftersom jag syr massor och är (lite) med Hugo. Dessutom jobbar jag lite i dagarna två med Sofia, min vikarie. Vi har inga elever utan fixar i den nya handarbetssalen som ligger alldeles bredvid klass 7.

Jag ska försöka att formulera hur det känns att vara vägg i vägg med Gustavs klasskompisar. Det är skitjobbigt, jättesorgligt men lite vackert. Roligt att få smygjobba lite och mysigt att vara på skolan där jag trivs. Men som sagt, riktigt jobbigt.

Vackert för att jag på något sätt kan ana att han finns där som vanligt. Han sitter och flinar vid fönstret, eller kanske surar han, lyssnar på musik i sin telefon eller spelar upp några nya ringsignaler. Kanske bråkar han lite med Anton eller tittar nyfiket på Någon som han var förtjust i... Han går sin mycket speciella, släpande gång och sin mössa har han på. Den han inte ville använda när han inget hår hade men som alltid skulle vara på tiden före sjukdomen. Hans friska leende var tydligare idag än på mycket länge.

Sorgligt är det för att han inte är där så klart. Det är sorgligt att se hans vänner utan honom. Jag kan inte krama honom fast jag vill. Det kanske jag inte fått ändå, han skulle ju trots allt vara på sitt trettonde år... Det är sorgligt för att jag inte kan höra hans skratt, bara förnimma det.

Kanske är det tillfällen som dessa då man verkligen får bearbeta sorgen och saknaden. Jag kommer länge, länge att röra mig i denna miljö. Klara kommer att ha skolavslutningar och upprop, föräldrarmöten och månadsfester. Det är bara att bita ihop och ta sig igenom. Det får mig inte att bryta ihop men det blir lite segare i tanken och ledsammare i sinnet.

Och det är väldigt skönt att inte jobba just i år, när Gustavs klass har lektioner vägg i vägg...

I fritidsskogen, oktober 2008, 

fyra månader före vi upptäckte tumören.

Mössan är på.