Vad är det som gör att jag, trots att jag gått igenom det allra jobbigaste, känner mig lycklig? Är jag lite tokig, kanske? Fast jag bereder mig på en jobbig tid. Snart är det ett år sedan vi fick veta att tumören kommit tillbaka...
90 minuter i bil. Är det normalt?
2 timmar sedan
3 kommentarer:
Kanske för att du är så bra på att se det positiva i livet. Du är ju en
fantastiskt glad och härlig person.
Förstår att det kommer att bli en jobbig tid. Finns här, tänker på er.
Jag tycker inte du verkar det minsta tokig! När det allra värsta händer, så måste man ju forma sin egen lycka på nåt vis antar jag och då är det ju fantastiskt att du känner dig lycklig. När min mamma dog (jämför inte det med att förlora sitt barn...) så blev många förundrade över att jag var så stark och säkert reagerade på att jag i viss mån, kunde leva så pass normalt som jag ändå gjorde då. MEN sorgen och saknaden bär man ju med sig hela, hela tiden ändå. Men leva vidare gör man ju efter förlusten av en älskad närstående, vare sig man vill eller inte. Det här blev lite långt, men jag tycker det är härligt att du är lyckligt nygift! Men förstår också att den närmaste tiden blir jobbig för er...Kram. Ps. Vilken gullig Superman på Johans blogg. Ds.
Camilla formulerar det så bra. Och jag förstår att lyckotvivlet sätter in just nu. Men vi får vara lyckliga, även när vi drabbats av frukansvärda händelser och bär på sorg. Och att kunna vara lycklig är ju fantastiskt! Jag hoppas den närmaste tiden trots allt blir uthärdlig. Kram
Skicka en kommentar