söndag 23 januari 2011

Söndagen för ett år sedan.

Det finns egentligen bara en sak jag riktigt ångrar att jag sa och gjorde under tiden Gustav var sjuk.

För ett år sedan, på söndag kväll, säger Gustav:

Mamma, det känns som när jag blev sjuk.

Jag svarar.

Det kanske det gör men att tumören skulle kommit tillbaka är helt osannolikt. Så fort kan den inte växa. Det vara vad som helst men inte tumören. Det skulle man sett på proverna dom tog i Huddinge förra veckan. Imorgon ber vi läkarna kolla ordentligt varför du kräks nu och har ont i lungan. Godnatt.

Ungefär så sa jag.

Gustav hade precis börjat sova i sitt eget rum igen och Hugo var rätt besvärlig på nätterna så jag lämnade honom att sova ensam med oron. Om han hade frågat hade han så klart fått sova med mig men det gjorde han inte. Johan var på jobbet och jag somnade, konstigt nog, snabbare än vanligt. Eller så konstigt är det inte- jag brukar sova när saker är jobbiga...

Det ångrar jag. Och det jag sa. Så fel jag hade.

Gustav, lika gammal som Hugo är nu, 
1 år och 7 månader.

7 kommentarer:

Singelmamman sa...

Jag tror att det är en väldigt naturlig reaktion efter allt ni hade gått igenom. Och kanske var även Gustav lugnad den kvällen och sov gott.
En varm kram!

Alex sa...

Å Anna.

Men hur skulle någon kunna veta. Tänk alla andra nätter du var med och var där. Och du var ju där, fast bara i ett annat rum. Det var säkert därför han inte frågade.

Vilken fin bild!

Tankekramar i massor till er alla//a

Micke K sa...

Jag fattar att det känns jobbigt, men jag håller helt med båda ovanstående kommentarer. Och sedan: Visst syns det att de är syskon.(?). Jag såg aldrig Gustav i den åldern, men jag hade gissat Hugo när jag ser bilden.

Anonym sa...

Sådär är det. Man grämer sig och grämer sig över detta mest smärtsamma man gjorde fel eller inte gjorde. Alldeles oberoende av om det egentligen är sant. Och man slutar aldrig. Men det gör mindre ont med åren.

Jag är 40 år och ganska så välartad men kan ändå ibland önska att jag fick ha dig som mamma :)

Kram Linda

Anonym sa...

Men hur skulle du kunna veta?Du hoppades,trodde och önskade att det inte var så,det är först efteråt man vet.Men då kan man aldrig säga något för man kan alltid ha fel.Du sa det du trodde var rätt,jag är helt säger att jag skulle ha sagt desamma om jag hade varit du.Han hade ju tagit prover förra veckan....så fort kan det inte gå.Och du avfärdade inte honom utan tog hans oro på allvar och sa att ni skulle låta en läkare titta på honom i morgon./U

Anonym sa...

Anna, det finns inget att ångra. Det du sa var kärleksfullt och fullt logiskt med den info du hade då. Jag tror att Gustav sov gott och kände sig trygg i sin säng.

kram

Anonym sa...

Hej.
Tänker också att det var det bästa svar du kunde ge. Framför allt så vet jag inte vad du skulle ha svarat istället. Jag tror att ord som "Jag är också jätteorolig..." hade förstärkt Gustavs oro ännu mer. Mammor ska lugna...även när när de tvivlar.

Kram
Madeleine (som också lugnat och med tvivel i hjärtat)