157 dagar.

IMORGON ÄR DET FÖRSTA DAGEN SEDAN 24 FEBRUARI SOM GUSTAV INTE BEHÖVER ÅKA TILL SJUKHUSET.

Så konstigt. I onsdags ställde jag den helt galna frågan till Doktor Fin. "Jag förstår att det låter helt vilt att tänka sig men skulle det kunna vara så att vi slipper åka hit för att ta prover nån dag under under nästa vecka?" Hon såg finurlig ut och sa att om trombocytvärderna verkar stabilisera sig före helgen så skulle det kunna vara möjligt att få en helt ledig helg. Hade inte vågat hoppats på det ens.

I vanliga fall när Gustavs värden ser bra ut så har man ju startat en ny cyt på momangen och då är man ju liksom fast på avdelningen dygnet runt. Sen, efter veckan med cyten är ju allt upp och ner och man kan inte räkna med att det går många dagar utan blod-, plasma- eller trombocytpåfyllning, sen kommer infektionen med feber och antibiotika och sen har det oftast bara varit en dag och en natt hemma med kraftigt illamående och sen dags igen för cyt. Aldrig har det funnits tid för återhämtning.

157 dagar.

22 veckor och 3 dagar.

Helt ofattbart. Jag har ju inte varit på sjukhuset exakt varje dag eftersom vi är så många vuxna som delar på tiden. Och jag är less på att vara där. Ni kan ju föreställa er hur det känns för stora, lilla Gustav.

Kanske kommer jag att kunna slappna av i några dagar nu. Till på tisdag då han ska sövas för ett ryggstick. Benmärgen ska kollas på order av Huddinge, dom vill ha ett färskt prov.

I går var det pet scan i Uppsala. Proverna på den röntgen kommer att dröja men vad vi vet påverkas inte transplantationen av svaren. Den senaste skiktröntgen som gjordes visade att tumören var oförändrad. En lång smal grej som troligtvis är ärrvävnad.