En helt vanlig lördag. Melodikrysset med Sacke och Johan städar i huset. Hugo sover och Klara är hos Maja. Gustav kommer senare. I kväll ska jag på en efterlängtad fest.
Tänk om det var så livet var. Då skulle mitt blogginlägg vara trist och ointressant för många och sluta här.
Men jag läste just en blogg om oron man kan känna när man gör en kontroll efter ett och ett halvt år. Ångesten ökar och tårar bränner bakom ögonen. Och så tänker jag på Lilla S och hennes familj.
Proletärstjärnans sken
2 dagar sedan
4 kommentarer:
Oron kommer vi tyvärr aldrig att komma ifrån Anna. Den dyker upp titt som tätt, ibland mer intensiv än annars. Men vi tar en dag i sänder och vi har nu klarat över 1½ år sedan transplantationen och jag hoppas så att många år till kommer att gå av bara farten. Jag har idag så svårt att förstå vad vi har gått igenom alla år. Titta på foton igår och kände inte igen min dotter under transplantationen. Var hon verkligen så dålig? VAr hon så svullen? Såg huden ut så med GVH? Man förtränger så illa fort och tur är väl det. Ha nu en jättemysig kväll och njut av dagen. Framtiden kan vi inte påverka hur vi än bär oss åt. Kram Maria
Mamma Sköldpadda hoppas ni har det bra hemma! Tänker mycket på er o precis som du skriver saknar man sin Ronald familj.
Jakob stickar som aldrig förr på sina fingrar. Jag får väl göra ett tappert försök att lära honom. Tips emottages tacksamt ;-)
Albin myser med sin egen Hugo, han småtempar lite, har väl lagom GVH gissar jag, han är som alltid glad och full av upptåg.
Kramar till er fina Björnar från oss Sköldisar.
Anna! Ditt liv och din blogg kommer aldrig vara trist eller ointressant oavsett frånvaro/närvaro av cancer, ångest och oro. Skulle jag göra en film om en kvinna då skulle den handla om dig. Du är så djävla spännande som person.
Kram Linda
Åh vad underbart Anna! Välkomna hem båda två. Kram Inger F.
Skicka en kommentar