Ständigt denna oro.

I går var vi på mottagningen för provtagning och då kollas även blodtryck. Undertrycket var alldeles för högt, kollades med jämna mellanrum under en halvtimme och vi var tvungna att stanna lite extra länge för att få träffa en doktor. Hade det inte varit för blodtrycket, hade vi inte behövt stanna alls. Först trodde man att det kunde vara njurpåverkan som gjorde trycket högre. Sen koncentrationen av prograf och rapamune. Men det var inget av det. I morgon hoppas jag få veta vad det kan bero på.

Gustav fick blodtrycksmedicin, Adalat, och vi fick gå hem. Hade det inte varit för det låga blodtrycket skulle vi varit sjukhusfria till tisdag. Alltid är det nåt.

Under kvällen i går var han jättetrött. Vi grillade och åt middag och hade jättetrevligt med grannarna, Älgarna och Sköldpaddorna. Barnen såg Ice Age och vi vuxna hade syjunta framför Idol. Eller Johan såg så klart också Ice Age. Papporna har inte börjat sticka än men jag antar att dom måste ladda lite först. Gustav orkade inte riktigt vara med och ville gå och lägga sig tidigt. Jag var lite orolig under kvällen men inte så pass att jag kände att jag ville att vi skulle gå till sjukhuset.

I morse gick vi till sjukhuset för att kolla trycket. Vägen dit är trehundra steg och Gustav orkade nästan inte fram. Sist Gustav var så andfådd, hade han vätska i lungorna. Varenda cell i min kropp blir helstressad. Hans puls var på 142 när dom kollade. Blodtrycket var bra. Blodtrycksmedicinen fungerade men hjärtat kompenserar genom att slå fortare. Alltid är det nåt. Han ska inte ta medicinen i morgon men vi måste dit och kolla blodtrycket. Det är ingen anledning till oro men jag blir så fruktansvärt stressad av minsta lilla sak som leder till oro. Och så less på att det inte bara kan få vara bra.