"Ingen man älskar på allvar, försvinner. Dom finns inte i minnet som anekdoter. Dom finns inte i vykort dom lämnat efter sig. Dom finns inflätade i ens själ och hjärta, i ens sätt att tänka, att se på världen och vara i den. Dom har blivit delar av en själv. På så vis finns dom alltid kvar."
Så säger Eva Gabrielsson i sitt sommarprogram.
Hon läser även upp avskesbrevet Stieg skrev till henne 1977 då han skulle på en resa till Afrika och som hon skulle få ifall han dog.
"Jag vill att du ska minnas mig, men jag vill inte att du ska sörja mig. Om jag verkligen betydde något för dig, och det vet jag att jag gjorde, så känner du säkert smärta nu då du fått meddelandet om min död.
Men om jag verkligen betydde nåt för dig så vet du också att jag inte vill att du ska smärta. Glöm mig inte, men lev vidare. Lev ditt liv.
Smärtan är något som går över med tiden, även om det inte verkar så just nu. Så lev i frid, älskade vän.
Lev, älska, hata och fortsätt att kämpa. Ta hand om dig, Eva. Gå ut och drick en kopp kaffe. Det är över nu. Tack för en vacker tid som varit. Du gjorde mig väldigt lycklig."
Hon brukar läsa det ibland och finner styrka i orden precis som jag får kraft av att tänka på att även Gustav ville att vi skulle minnas men inte sörja. Han ville att vi skulle leva vidare och vårda hans minne i glädjen. En klok kille var han, lilla Gusten.
Framme i Underlandet
17 timmar sedan
2 kommentarer:
Ja han verkar ha varit något alldeles speciellt. Och Eva Gabrielssons ord, eller rättare sagt Stieg Larssons ord, var väldigt vackra. Kram
Ja, så klok... fina Gustav... Att komma till den insikten, så liten, är stort. Klok var han och alldeles väldigt speciell.
Vi kämpar vidare och i morgon ska vi upp på CAST för något dygn. Då ska jag inspektera Dodajs verk och se hur de ligger till.
VARMA KRAMAR
Margita
Skicka en kommentar