Hemma på riktigt.

När jag är hemma finns inte lika mycket tid till att skriva. Det är ingen väntan på doktorer här, inga kvällar på sjukhussal, det är fler rum att städa och fler vänner att träffa. Johan jobbar och jag tar hand om Hugo själv under 24 timmar. Väldigt mysigt men tidskrävande. Klara ska ha middag, göras läxor med och dränka tovigt hår i balsam. Har dessutom bara packat upp hälften av alla saker.

Underbart med vardag. Faktiskt.

Men oj vad jag saknar kollektivet på McDonalds. Och dessutom kom fina S dit med sin fina mamma just när vi skulle åka hem. Han är som Gustav fast fem år äldre. Han ska göra samma som Gustav just gjort och jag får ont i magen när jag tänker på det, önskar jag kunde säga att det går smidigt, var inte oroliga. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det vi gjort. Det Gustav gjort. Hade velat vara där som stöd nu när vi är färdiga. Typ färdiga.

Idag fick vi veta att vi inte behöver vara i Huddinge mer!

Alltså vara där mer än att ta prover ungefär varannan vecka. Fantastiskt. Men tokigt. Vi som inte städat ur rummet. Inte lämnat den lånade babysittern. Inte hunnit träffa Love och Per. Eller Malin B eller Storebror eller Anna och andra Anna en andra gång. Eller kanske snarare inte orkat eller haft tid. Tänkt att det ska jag göra när det blir lugnare kring G. Men då fick vi åka hem istället! Helt toppen men med stor separationsångest för mamman med förändringssvårigheter. Mamma och pappa har städat hela dagen och försökt att få med de sista sakerna hem. Stackarna som åkte på att ta hand om vår skit. Dumt att jag och mamma var på ikea härom dagen. Fast då visste vi ju inte att vi skulle hem på riktigt. Fast till Stockholm kan jag ju åka ändå, senare, bara för att det är kul att vara där på minisemester.

Imorgon kommer Gustav till Umeå! Ofattbart. Doktor M sa idag att hans värden var så bra att man knappt kunde tro att han var transplanterad. Men att vi ska vara ytterst beredda på bakslag. Magont, mer GVH, feber och annat knas som gör att G måste ligga på barn 3. Trots dom bra värdena ska han inte än på ett långt tag träffa kompisar. Inte ens Klara som snorar och är hes får han träffa på några dagar.

Jag är glad men ser att jag skrivit med stort vemod. Jag ville ha en till kväll med Älgarna och Björnarna och Albin skulle ju mata Hugo och jag skulle sticka med Jakob. Men det är klart att det är obeskrivligt underbart att Gusten får komma hem. Alltså så underbart att jag inte kan beskriva det.

Och vemodet kommer nog också av att jag närmar mig mötet med ångesten och lessenheten och oron jag trängt undan så länge. Eller inte. Än kan jag inte riktigt andas ut, många veckor och månader av oro har jag framför mig. Och jag är ändå en rätt positiv person.