lördag 31 oktober 2009

"Jag vill bara leva".

Sörjer Lilla S.
Ser hennes ögon före och efter sjukdomen och blir så arg på vad den gör mot våra små.
All förundran och förväntan tar den. I ögonen på ett sjukt barn finns en form av klokhet, en visdom dom inte borde ha. En misstro kanske. Något som är svårt att sätta ord på. Som en slöja, en dimma ser jag den.
Länge kan jag titta på mitt barn, beundra hans skönhet och styrka och se det nya håret och de nya fransarna växa. Han tycker att jag är fånig men jag kan inte låta bli att leta i hans ögon efter det han fråntagits under dessa vidriga månader.
När kommer glädjen och godtrogenheten tillbaka?

Idag får ni stödja en annan insamling till Barncancerfonden. Eller rösta i körslaget. Ni väljer vad som är viktigt.

5 kommentarer:

42B sa...

Ett lätt val.

Nicole sa...

hej hej tänkte bara lämna en komentar, jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, mer än att jag vet hur det är att få ett cancer besked jag fick mitt veckan efter att jag fyllt 15, nu är jag 17 jag hade dock en hjärntumör. jag hoppas allt går bra för er många kramar Nicole

Kirsten sa...

Så sörgeligt att höra om lilla S.! Jag mötte henne og pappan på sjukhuset under vår tid på barn 3 nu i våras. Hun var så otroligt fin ! Så vacker i sin sommarklänning och på trots av den dumma dropställningen, rörte hon sig med ett barns graciösa letthet..
Blir så ledsen av att höra, att denna fina fjärillen nu har flygit iväg..

Kirsten sa...

PS: Jag känner igen så väl, det du beskrivar, om med något som slocknar i blicken.. Det är som ett öppet sinne, som härdas alldeles för tidigt. Ett barn på nio år, som hade blivit behandlat för canser i sex år och som nu var döende sa: "Jag förstår mig inte på er vuxna. Varför måste ni göra oss barn så sjuka, för att göra oss friska?".. Vi kan jo inte bättre.. och det gör verkelig ont i föräldrasjälen.

Zachrissons sa...

Anna min Anna!
Vet inte vem lilla S var men du skrev så fint att jag blev tårögd. Vi är hemma nu så jag ringer sen.
Kram