Inga provsvar än.

Jag är fortfarande orolig men försöker att inte tänka så mycket på vad jag är orolig för. Pratade igår med Dr Å som jag inte kan kommunicera med och som jag inte känner förtroende för och blev såklart ännu mer orolig. Hon lyssnar inte och lyckas säga massor av ord utan att egentligen få något sagt. Hon säger sällan något med bestämdhet och vill att jag bekräftar hennes ordinationer som för att hon ska ha ryggen fri på nåt sätt.  Isället för att säga: Hej Gustav, hur mår du? Hur har det varit hemma? Så säger hon med huvudet på sned: Heej Guuustav, hur mååår du? Hörde att du haft det jobbigt hemma. Neeej, svarar Gustav. Joooo, svarar hon. Du har väl haft jätteont i kroppen. Nej, i fötterna och knäna säger han. Hon lyckades dessutom säga minst två gånger att hon kände stark oro när jag bad henne lugna mig. Ja, ja. Snart får vi svar på vad proverna visar och före det är det ju verkligen bara dumt att spekulera.

Så här känns det att vara så här orolig. Är trött, har en klump i magen och har nära till gråten hela tiden. Jag blir arg för ingenting och känner ett konstant tryck över bröstet. Jag är inte hungrig men vill tröstäta. Mitt vänstra öga rycker ofta och jag kan inte koncentrera mig alls. Grät en halvtimme över ett fint sms idag. Labil så det förslår.

Jag gick på stan idag och hade gruvat för att träffa någon jag kände. Så mötte jag en arbetskamrat och hon hade läst i bloggen, hon visste vad hon skulle fråga och jag slapp berätta en lång historia. Tack ni som läser, det är så skönt att slippa berätta om och om igen om vad som händer och hur det känns.

 Det är skönt att vara hemma. Nästa gång gör jag inte resan utan Hugo och Johan. Fyra nätter borta från en så liten är rätt länge och eftersom Gustav inte orkar gå så långt är man rätt låst. Tack och lov var Älgfamiljen där och kunde handla kvällsfika åt oss.