söndag 15 november 2009

Längtan.

Fick en fråga för några veckor sen.
Vad längtar du mest efter?

Det satte igång mycket ångest hos mig.
Längtar efter så mycket.
Efter olika saker, viktiga som oviktiga.

Men mest efter att slippa den malande oron.

Jag längtar efter att få säga hej då när båda barnen går till skolan.
Längtar efter att ha en medicinfri vardag.
Längtar efter jul. Efter en hel dag i sängen utan måsten.
Längtar efter att kunna skicka Gustav på cykel till ica för att handla något jag glömt.
Jag längtar efter att höra Gustav skratta högt och innerligt.

Fast mest längtar jag efter det omöjliga. Längtar efter dagen då det visar sig att allt detta bara var en otäck dröm.

3 kommentarer:

Kirsten sa...

KRAM !

Maria sa...

Detta var min högsta önskan också under transplantationen. Att få vara som alla andra. Att få "klaga" över allt man har att göra. Att skjutsa barnen till aktiviteter. Att kunna planera en resa eller bara en weekend till vänner. Att bara få njuta av livet. Det kändes så långt borta och vi har levt så i över 7 år. Nu börjar jag se en ljusning.Nästan allt du skrev upplever jag idag, men oron finns kvar och jag har fortfarande inte vaknat och allt var en mardröm. Men jag är nöjd över de saker som vi nu kan göra tillsammans. Vi är nu 1½ år efter transplantationen, ni är snart där Anna......jag lovar!! Håll ut!! Många kramar från mig.

Anonym sa...

Jag känner så med dig, Anna! Jag önskar av hela mitt hjärta att dina längtor snart blir verklighet.
Kram till dig,
Annica S