Jag tänker mycket på hur livet skulle sett ut om han fortfarande fanns kvar hos oss. Hur han skulle må och vad han skulle orka. På hur jag skulle må och om jag kanske till och med skulle vara ännu tröttare än vad jag är nu. Hur oron kanske skulle äta upp mig. Oron för återfallet och benskörheten. På hur Klara skulle fixa tillvaron med all fokus på sin tillfrisknande storebror. På många sätt har vi det lättare än för ett år sedan. Så klart skulle jag göra vad som krävdes om det gick att få Gustav tillbaka men det är tröstande att tänka på vad som faktiskt skulle varit jobbigare.
Men det är nog som dom säger. Min hjärna kan inte förstå det ofattbara och därför kan jag inte riktigt tänka klart och verkligen på riktigt förstå vad jag går igenom.
Det är värre att tänka att vi inte kommer att kunna ha vår julmarknad tillsammans som vi planerat och att han inte kan cykla med sina kompisar i vårsolen. Att inte få plantera blommor tillsammans och se med spänning hur fröna gror. Att inte få se honom bli tonåring och spela dataspel tills ögonen blöder. Att inte skratta och skämta tillsammans mer och att inte få se honom ta studenten och flytta hemifrån. Jag saknar min filmkompis och min pysselkompis. Jag saknar att skälla på honom för att han inte vill leka med kompisar och jag saknar hans udda matvanor och hans morgonpigghet. Jag saknar min slalomkompis och bloggkompis. Tanken på att jag kommer att sakna livet ut är på gränsen till outhärdlig.
Oftast när jag är ledsen blir jag arg istället och det är rätt jobbigt för Johan som först inte förstår något. Det är lättare att vara arg än ledsen. För mig i alla fall. Men efter en promenad och mysig söndagsfrukost och pannkakslunch på altanen, kändes det lite bättre. Och efter rensning i rabatten ännu bättre.
Pannkaka med frukt och keso är mumsigt.
En plockar i och den andra plockar ur...
Hugo är en hejare på att kratta.
4 kommentarer:
Jag kan inte alls förstå men jag förstår vad du skriver här och det så gör ont i mig. Saknad alltså... det finaste men mest smärtsamma som finns. Och bilderna du beskriver... finns inga ord.
Fina bilder på er dock. Hugo ser så stor ut. Kanske äter vi också pannkaka där med er någon solig dag snart. Det blev ju inte Retslers hus men vi spanar på radhus däruppe för fullt. Säg till om du ser ngt.
Kramar i massor.
(ps. läs mitt inlägg om läsarnas frågor vetja)
Finaste Anna! Det går inte en dag utan att mina tankar går till dig. Inte en dag utan att jag tänker på det du går igenom. Jag kan förstå din känsloförvirring för någonstans mitt i det kaoset kan jag känna igen mig. Man försöker resonera med sig själv men det är inte alltid lätt när tankarna och känslorna far hit och dit, lite som dom vill... Du har kärlek Anna, njut av den så mycket du bara kan. Det är du så väl värd!
Varma kramar
Margita
Anna!
Du skriver så vackertom din smärta och saknad. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen... Tänker på er ofta och önskar att solen ska lysa på er!
Varma kramar från Lisa
De dagarna som du beskriver kommer och går. Härom dagen när jag satt och såg barnprogram med de små började "Wild Kids", storasyster älsklingsprogram. Jag bröt ihop och mindes hur hon för ett år sedan satt och såg det hela dagarna på datorn. Det är sånna gånger mitt hjärta brister och saknanden blir så påtaglig... Allt som hon gillade och allt som påminner om henne..
Kram kram
Skicka en kommentar