Semester.

Jag har funderat mycket på det här med semester.

Vi har pengar tack vare Annas andrum (tack!) att åka någonstans, kanske till och med på två semestrar beroende på vad vi väljer att göra. Problemet är tiden, min ovilja att prova något nytt samt Hugo.

Jag vill åka i maj eller juni men då finns ingen längre sammanhållen period som tillåter oss att åka. Johan jobbar sina nätter, vi ska på bröllop, Johans yngsta bror tar studenten och Johan har möten på universitetet då han håller på att slutföra sin uppsats för att få ut sin examen. Detta gör att jag funderat mer och mer på att åka först en kortis på något slags spa en helg och åka senare, om ett år eller två, på en längre resa. Eller så gör vi den längre resan i mörka, trista november. Har ni kanske tips på bra, romantiska weekendresor? Prag, Stockholm, Fjällen, Estland, Norsjö, Rom...

Sen har vi Hugo. Å ena sidan vill vi ju ha med honom men samtidigt blir det inte lika avkopplande att ha honom med på semester. Klaras önskemål behöver vi inte ta hänsyn till då hon först i juni ska till Frankrike med pappa D och till Kreta i september med mormor och morfar. Jag tänker att hon och jag ska åka tillsammans nästa vår eller sommar. Ska jag och Johan åka själva och vara borta typ tre nätter medan Hugo är med mormor och morfar. Var i så fall? Ska vi åka till solen en vecka och hoppas att Hugo är nöjd och glad och somnar snällt i vagnen varje kväll så att vi kan dricka bubbel på balkongen. Ska vi rent av bjuda med en barnflicka... Kanske ska vi åka med några av våra rika vänner (???) så att vi kan turas om att ta hand om barnen. Och var ska vi i så fall åka? Grekland är för dyrt, Bulgarien är för fult och Thailand är för långt.

Sen till det svåraste. Jag är en sån som ogärna ger mig av på äventyr, jag går inte ens gärna på ett nytt café eller en ny affär. Jag har svårt för förändringar och när saker inte blir som jag hoppats på och planerat. Det främmande är jobbigt och jag blir otrygg. Är jag otrygg, blir jag sur och på dåligt humör. Jag vill veta vad jag får. Helst vill jag åka i någon annans exakta fotspår. Fast samtidigt känns ju inte det heller bra...

Det är lite som att man, när man är pank, hittar hur mycket fina kläder och grejor som helst att köpa. När man sedan får pengar finns helt plötsligt inget av intresse. Eller handlar det om att prioriteringen känns extra viktigt då tillfället verkligen ges?

Jag antar att ni som vanligt har en massa kloka råd att ge en vilsen semesterfirare.