Tankarna är ledsna och svåra att få fatt. Fortfarande är det grötigt i huvudet och att hitta formuleringar som beskriver hur det känns, ter sig omöjligt.
Det är tur att andra kan beskriva hur det känns.
Sarah är en klok person och jag tycker om hennes blogg. Hon har liksom jag förlorat ett barn och här skriver hon en reflektion om att resa bort. Och att komma hem.
5 kommentarer:
här kommer en varm cyberkram...
Kraam
Hej. Jag heter Anna, har har en son, Gustav född -98 och en dotter Klara född-01. Vi har utrett Klara för cancer nu och fått beskedet att hon iaf inte har det, men ingen vet riktigt vad hon har, mer än att hon har ont... Har läst din blogg, sett bilderna och tårarna har fallit. Du har en vacker son, dotter och son. En vacker famlij. Jag kommer att tända ett ljus i köksfönstret för minnet av Gustav och för livet! Jag vet inte hur det är att förlora, men jag vet paniken när man tror att man ska förlora. Men jag vet styrkan i livet, som utan att ta hänsyn till orsakerna fortsätter att rulla på. Jag hoppas att du hittar styrkan i livet och i det vackra som du har kvar. För minnet dör aldrig, inte heller känslan och doften av det vackraste! Mina varmaste hälsningar, Anna R K
Hej. Jag heter Madeleine och har följt din blogg ett tag. Blir både ledsen, rörd men även glad när jag läser din fina blogg. För mig andas den så mycket kärlek. Jag har, som Anna ovan, inte heller förlorat ett barn men jag har haft ett svårt sjukt barn. Min Karl var 5 år när han drabbades av lymfom. Det gick bra vilket jag är oändligt tacksam för, varje dag... När Karl var som sjukast gav han mig några ord som jag burit med mig sedan dess. Utgången var inte självklar och det visste han också, fem år gammal. Han sa: "Mamma vet du, kärleken är större än döden för det bor så mycket kärlek där". För mig gav de orden lite tröst i allt elände. Därför får du dom av mig. Trots att jag inser att ord inte räcker till... Allt väl till dig och din familj. Hälsningar Madeleine
Tack för det, Anna!
Jag tror att vi ibland tappar formuleringsförmågan, och ibland kan vi fylla i varandras luckor. Varje sorg är unik för varje barn är unikt. Men känslorna baserade på den nattsvarta ångesten är tyvärr allför lika hos oss. Min Jeppe, din Gustav och alla andra saknade barn skapar våra ord, ibland många, ibland få. Det är härligt att vi delar orden med varandra.
Stor kram Sarah
Skicka en kommentar