Det är fint när vänner och bekanta frågar hur jag mår. Men det är svårt att svara. Oftast svarar jag att det är olika. För det är det. Olika varje timme, varje dag och varje vecka. Aldrig har jag varit mer om mer varierande känslotillstånd.
Många säger att dom inte på något sätt kan föreställa sig hur det känns att ha ett svårt sjukt barn och än mindre hur det skulle kännas om ens barn faktiskt dör.
Men jag tror faktiskt att man kan det. Åtminstone till en liten del.
Ni vet den där hisnande, väldigt obehagliga känslan man får i magen när man för en kort sekund tror att någon på köpcentret gått iväg med ens barn eller när ditt barn rymt från tomten. Eller den där korta, korta stunden då man tittar ner på sin sovande bäbis och tror att den inte andas. När ditt barn ramlat och det tar en sekund innan det börjar skrika eller när barnet klättrat upp på stolen på balkongen och nästan är på väg över kanten. Eller när barnet rusar ut i gatan och nästan blir påkörd av en bil. När det vänder sig i magen av oro och ångest när du bara nuddar vid tanken på ett liv utan ditt barn. Just den extrema ångesten man hinner känna på den korta stunden, när det gör så där ont i kroppen.
Det är så det känns. Fast mycket längre stunder och nästan hela tiden i perioder.
Så visst tror jag att ni kan föreställa er hur det kanske skulle kännas. Eller i alla fall hur det känns för mig.
de ropar på mig
1 dag sedan
8 kommentarer:
Precis så känner jag det. Jag som miste Mannenimittliv för 1 år och 2 månader sedan.
Sorgen har mildrats lite men ibland kommer den över mig när jag minst anar och då vill jag bara gå undan och vara ifred vilket ju inte går.
Ibland är allt som vanligt..nästan.
Och andra dagar är allt upp och ned.
Ta hand om dig
//Annelie
Jag håller helt med och är övertygad om att det går att förstå till viss del hur vi känner. Det handlar mer om att man inte vill föreställa sig detta hemska - och det kan jag köpa till hundra procent. Jag skulle ge allt för att slippa veta hur detta känns.
Kram till dig, hur du än mår denna sekund.
Det är precis så jag har föreställt mig att det ska kännas och när jag läser ett riktigt känslosamt inlägg så gör det så ont att jag nästan kräks. Man önskar att man kunde avlasta dig ibland i de här känslorna fast det förstås inte går. Puss och kram!
Jag kan till viss del förstå. Rent förnuftsmässigt. Men jag kan ju aldrig känna smärtan du känner. Jag kan förstå hur det känns att pendla i känslor som den värsta berg-och-dalbana. Och jag kan förstå ångesten och smärtan, men jag bär ju inte med mig den hela tiden. Det, att alltid ha smärtan, förtvivlan så närvarande, det kan jag inte sätta mig in i. Och det beror kanske på en förträngning vi människor har när vi inte drabbats av allvarliga sjukdomar eller dödsfall.
Vad fint du sätter ord på fruktansvärdaste känslan.
Stor kram Å
Anna, tack för att du hjälper oss att förstå hur det kan kännas. Jag kan med hela min kropp förnimma den känslan som du beskriver, med hjälp av de där små snuttarna som man känner nu och då. Jag kan föreställa mig, men det jag inte kan förstå är hur det är att leva med det. Dag ut och dag in. Resten av livet. Det måste vara outhärdligt! Och dessutom behöva svara på frågan "Hur orkar du?" eller "Hur kan du vara så stark?" När man inte alls är det/kan det... Man kan bara inte välja något annat.
Många många kramar!
Kära Anna!
Jag satt i gräset vid Gustavs grav en stund igår, tagen av vår sårbarhet, tagen av hur ömtåliga vi är när vi älskar. Du har kanske rätt i att vi, som inte förlorat något barn men varit snubblande nära, kan vidröra föreställningen av hur du känner dig. Skälvan, fasan när vi tror att allt är över och glömmer att andas eftersom det ändå inte är någon idé... Just i de ögonblicken kan vi kanske förnimma det marker utan ljus som du stundom vandrar. Hur mycket önskar jag inte att du, liksom många av oss andra, via lättnadens suck fått dra in nytt syre och känna livet porla tillbaka i själ och lem...
Varma tankar av beundran över den du är och det du delar, och kram Cina
Precis så känns det... Och att tvingas leva med den totala maktlösheten av att som mamma, eller pappa, inte kunna ta bort det sjuka, det onda, som förgör ens barn. Man vill ju inget hellre...
KRAM
Margita
Skicka en kommentar