Livets rytm håller andan.

Snart har Gustav varit död ett halvt år.

Livet går ibland vidare som att inget hänt, jag är ju trots allt samma Anna. Eller såklart inte som att inget hänt, sorgen finns i allt hela tiden men oftast liksom bakom det som händer. Det är saker som ska fixas och resor som ska göras och relationer som ska vårdas. Vårda relationer är jag sämre på än vanligt, det ska erkännas. Men vad har mer hänt med mig efter det här året? Hur har jag förändrats?

Jag funderar ofta på det och har svårt att se skillnaden eftersom jag är mitt i krisen. Jag vet att jag är mer rädd och orolig nu, jag är känslig för ljud och kan verkligen inte hantera stressade situationer. Jag har svårt att svara i telefonen och ringer hellre upp senare, om än bara några minuter senare. Jag är lite, lite bättre på att säga nej. Jag har svårt att koncentrera mig och lyssna på när någon pratar och jag har svårt att sitta stilla. Film funkar dåligt men tv-serier går bra. Jag orkar mindre och är ofta trött och arg.

Det var dom små sakerna. Och förhoppningsvis de kortsiktiga. Men i det stora hela. Vad har hänt med mig?

Jag ser ett mönster från förr att jag aldrig stannar upp. Det blir för jobbigt att möta tankarna och därför väljer jag att alltid vara sysselsatt med något.

Men så ibland möts jag av den mörka, tjocka dimman och insikten av att Gustav är borta för alltid. Det kan vara efter ett skratt, just när jag slutit ögonen för att sova eller när jag sitter i bilen, helt utan förvarning, utan något som triggar. Jag förstår för en kort stund att han inte alls är hos en kompis eller hos mormor och morfar eller hos Daniel. Jag förstår att mitt barn har dött men bara för ett ögonblick.

Jag tänker på Gustav flera gånger varje timme. Alltid varje timme flera gånger. Men jag tänker sällan på honom som död, då blir det för jobbigt och overkligt. Jag tänker ofta på sjukhustiden och livet med ett sjukt barn. Men jag tänker inte på hur orättvist och sorgligt allt var, det är för jobbigt. Jag tänker på hur mycket jag saknar honom. Men jag tänker inte på hur mycket jag längtar, det blir för tungt att bära.

Om man byter ut ordet dag mot stund. Så känns det. Jag har visat dikten tidigare här i bloggen men gör det igen för jag tycker så mycket om den. Min fina vän har skrivit. 

En dag som denna stannar världen ett slag och livets rytm håller andan.
En dag som denna kommer känslorna slag i slag och inget ter sig likt något annat.
En dag som denna förlorar tilliten sitt fäste och efterklangen går i moll.
En dag som denna sorteras det väsentliga och annat spelar ingen roll. 

Linda Zachrisson.