måndag 9 augusti 2010

Livets rytm håller andan.

Snart har Gustav varit död ett halvt år.

Livet går ibland vidare som att inget hänt, jag är ju trots allt samma Anna. Eller såklart inte som att inget hänt, sorgen finns i allt hela tiden men oftast liksom bakom det som händer. Det är saker som ska fixas och resor som ska göras och relationer som ska vårdas. Vårda relationer är jag sämre på än vanligt, det ska erkännas. Men vad har mer hänt med mig efter det här året? Hur har jag förändrats?

Jag funderar ofta på det och har svårt att se skillnaden eftersom jag är mitt i krisen. Jag vet att jag är mer rädd och orolig nu, jag är känslig för ljud och kan verkligen inte hantera stressade situationer. Jag har svårt att svara i telefonen och ringer hellre upp senare, om än bara några minuter senare. Jag är lite, lite bättre på att säga nej. Jag har svårt att koncentrera mig och lyssna på när någon pratar och jag har svårt att sitta stilla. Film funkar dåligt men tv-serier går bra. Jag orkar mindre och är ofta trött och arg.

Det var dom små sakerna. Och förhoppningsvis de kortsiktiga. Men i det stora hela. Vad har hänt med mig?

Jag ser ett mönster från förr att jag aldrig stannar upp. Det blir för jobbigt att möta tankarna och därför väljer jag att alltid vara sysselsatt med något.

Men så ibland möts jag av den mörka, tjocka dimman och insikten av att Gustav är borta för alltid. Det kan vara efter ett skratt, just när jag slutit ögonen för att sova eller när jag sitter i bilen, helt utan förvarning, utan något som triggar. Jag förstår för en kort stund att han inte alls är hos en kompis eller hos mormor och morfar eller hos Daniel. Jag förstår att mitt barn har dött men bara för ett ögonblick.

Jag tänker på Gustav flera gånger varje timme. Alltid varje timme flera gånger. Men jag tänker sällan på honom som död, då blir det för jobbigt och overkligt. Jag tänker ofta på sjukhustiden och livet med ett sjukt barn. Men jag tänker inte på hur orättvist och sorgligt allt var, det är för jobbigt. Jag tänker på hur mycket jag saknar honom. Men jag tänker inte på hur mycket jag längtar, det blir för tungt att bära.

Om man byter ut ordet dag mot stund. Så känns det. Jag har visat dikten tidigare här i bloggen men gör det igen för jag tycker så mycket om den. Min fina vän har skrivit. 

En dag som denna stannar världen ett slag och livets rytm håller andan.
En dag som denna kommer känslorna slag i slag och inget ter sig likt något annat.
En dag som denna förlorar tilliten sitt fäste och efterklangen går i moll.
En dag som denna sorteras det väsentliga och annat spelar ingen roll. 


Linda Zachrisson.



14 kommentarer:

Camilla sa...

Jag finner inga bra ord att skriva...men skickar styrkekramar över nätet och du ska veta att jag ofta tänker på er!

Camilla sa...

Jättefin dikt din vän har skrivit!

Sarah sa...

Oj, det är som att läsa någon annans ord om sig själv. En mycket märklig känsla.

Bilden är så varm och full av kärlek. Fridfullt.

I morgon ska jag träffa en annan mamma som mist sitt barn i cancer. Och vi kommer att prata om Jeppe och Linn. Och vi kommer att tänka på Gustav som varit borta ett halvår i morgon. Jag ska känna ordentligt efter livets rytm, och jag ska låta den stanna en liten stund. För Gustav och för dig, Anna,
Kram Sarah

Sofia, mamma till Eddie sa...

Sänder varma kramar <3 hoppas du känner dom... tänker på Gustav ofta ofta... han har satt sig i mitt hjärta. Är så glad jag hann att skicka ett mail till honom medans han fortfarande levde... han var en sån fin och goo kille din Gustav!

Tilly sa...

Jag saknar Gustav så himla mycket.
Och jag kan inte förstå på samma sätt som dig att han är borta, det känns så overkligt. Jag kanske inte var Gustavs bästa vän precis, men han var så... Obeskrivlig.

Gjorde en dikt för ett tag sen, efter jag sett en film om en mamma som mist sitt barn, tänkte att du ville läsa den?

"just nu känns det som om mitt liv ta slut
fast än, sitter jag här, helt ensam
fast jag vet att du finns här hos mig
du finns i mitt hjärta, i mina tankar, utan dig skulle jag känna mig tom
du är som halva min själ
du betyder oerhört mycket för mig
det kanske är därför, jag än sitter här."

Kram

Camilla sa...

Kram!

en annan mamma sa...

Jag lever i samma overkliga verklighet.
Inte kan man förstå, inte vill man förstå att man aldrig mera ska få se, höra, känna sin älskade älskade son.
Inte kan man gå vidare som om inget hänt.
Ändå gör man det.
Försöker hitta ett sorts liv igen...
Men inget spelar nån roll...
Jag vet inte, svarar jag ofta, Det gör detsamma....

Maria sa...

Mycket fin dikt!

Jag förstår att det inte går att greppa. Jag har ju inte förlorat ett barn, men min syster. Och fortfarande efter snart fem år, så går jag liksom och väntar på att jag ska förstå. Det är nästan som om jag väntar att hon ska ringa och säga att hon bara skojat.

Jag har hela tiden sedan dess haft fullt upp med livet, barnen, jobbet. Vet inte om det hade varit annorlunda om jag varit helt själv utan allt runtomkring, men nu är jag ju mitt i detta. Och kanske kommer jag aldrig att förstå.

Maria sa...

Hej
Blev väldigt ledsen när jag läste. Som om jag förstår bara lite mer hur det känns. Att man måste förstå lite, lite i taget. Många tankar till dig. Och vilken fin bild./Maria

Anonym sa...

Vackert, på något sätt. Och sorgligt att någon, du Anna, eller någon annan, ska behöva gå igenom händelser som denna. Att Gustav gick bort. Eller att något annat barn går bort. Det gör ont i mitt hjärta att tänka på det, men jag inser att jag inte på något sätt kan föreställa mig vilken sorg det är att bära. Jag är tacksam att jag inte vet hur det känns.....

Om du har möjlighet, åk till Baravara. Det är ett fantastiskt ställe och du kanske kan få lite hjälp att våga stanna en stund. Läs på deras hemsida (www.baravara.se) om du känner för.

Stor och varm KRAM till dig Anna, och till alla andra som vet eller inte vet hur det är att bära sorg.

Sara sa...

Jag skickar dig den varmaste av kramar.

anna-en ängel i himlen, en på jorden sa...

Återigen, jag känner igen mig i din saknad, sorg och längtan. Man försöker låtsas att allt är som vanligt, som det var då, ja nästans som att sjukhustiden också var bättre nu, för att snart slussas tillbaka till den verkliga sanningen. Men det är skönt för min själ, att låtsas tänka att allt är som vanligt ibland, Även om det tar ont. Har bloggat om nästans samma tankar idag.
Kram

Anonym sa...

fina fina du och fina fina Linda, ni skriver så bra.
Sara L H

mamma34 sa...

Du berör mig med dina ord men jag kan aldrig förstå vad du gått igenom trots att jag gråter när jag läser din blogg. Har själv en snart 12 årig son hemma och jag kramar honom lite extra för att jag förstår att det inte är en självklarhet att få ha sina barn nära. Många varma kramar till dig.