Lång dag på sjukhuset.

Gustav fick väldigt ont i sina knän igår. Han hade haft lite ont sedan lördag eftermiddag men igår blev det ordentligt jobbigt. Jag fick ringa både Barn 3 i Umeå och B76 i Huddinge för att rådgöra om smärtlindring eftersom vi hade så märkliga mediciner hemma förutom alvedon som inte hjälpte nämnvärt. Först klockan halv två kunde han somna efter 20 mg Dolcontin som tog ett bra tag på sig att börja verka. Tröst och kärlek sa jourläkaren i Huddinge... "Fast det kanske du redan provat", la hon till.

Typiskt, typiskt. Vi som hade Hugo hos mormor och morfar för att få mysa lite och framför allt sova. Vi såg i alla fall nya Harry Potter med Gusten utan att bli störd av en hungrig bäbis...

Vi åkte till sjukhuset för att ta vanliga prover och så ville dom idag röntga Gs knän för att se vad som kan vara fel. Flera av de familjer vi träffade i våras var där idag och det var rätt trevligt trots all väntan på doktorn, den fina doktorn som jag känner att jag kan kommunicera bra med och som jag har fullt förtroende för. Och så fick vi träffa fina P, äntligen!

Röntgenbilderna visade inget konstigt. Man tror att Gustavs värk kan bero på att han nu, efter långvarig kortisonbehandling ska börja röra sig och att det blir lite jobbigt för kroppen. Typ träningsvärk i skelettet kanske det kan beskrivas som. Det kan också ha blivit en skelettskada som följd av kortisonet men det är inte något som visar sig än på röntgen. Hoppas inte. Han har i alla fall Citodon till natten som jag hämtade ut idag på apoteket efter en låång föreläsning från apotekaren om hur doseringen skulle göras. Jag måste ha tittat med mycket ifrågasättande ögon för hon började mumla om hur det var hennes skyldighet att informera mig... Såg hon inte Gustens medicinlista?? Dolcontin, Catapressan, Morfin. Fast det var ju förstås i all välmening. Trombocyterna är fortfarande låga. 16 nu och han har fått små blåmärken på överkroppen.

Gustav själv blev i alla fall hur nöjd som helst efter doktorns ordination. Förutom Citodon, ska han vila. Vila innebär att han slipper den dagliga promenaden vi tvingar ut honom på. De jättejobbiga 500 stegen (som vi så småningom planerar att utöka till 1000). Så nu har hans mungipor förmodligen varit i höjd med ögonen hela kvällen hemma hos hurtbullarna på Nytorgsgatan.
 
Fy, vad ansträngande det är att bli så orolig som jag blir för allt konstigt som händer med Gustavs kropp nuförtiden. Har varit på helspänn hela dagen och så fort Gustav åkte härifrån till mormor och morfar så släpper allt och jag blir matt, arg och gråter ohämmat.