Maximal oro.

Sedan transplantationen, eller egentligen sedan Gustav blev sjuk, har jag fått höra "det är ingen anledning till oro". "Det här är normalt" och "Det här är förväntat, oroa dig inte". Och jag har så klart ändå oroat mig. Fantasin skenar iväg och är ofta värre än verkligheten.

I går frågade jag om jag skulle bli orolig när Gustavs hb var så lågt.
"Jaaa, det är ju klart att man alltid bör oroa sig efter en benmärgstransplantation". Självaste professorn uttryckte oro när Gustavs hb plötsligt var nere på 77. "Vi ser vad benmärgsprovet säger och antar inget före vi fått det svaret"

Hela dagen har mitt vänstra öga haft stressryckningar. Jag sökte bekräftelse både från en sjuksköterska idag samt från Dr Å. Jag frågade varför inte någon kunde stilla min oro. Även dom uttryckte att vi väntar och ser vad provet säger. Dr Å poängterade även hur lägligt hon tyckte det var att man tog crista idag eftersom både trombocyter och röda blodkroppar sjunkit kraftigt. Dom hoppas att det beror på att Gustav har ett virus men kan inte veta förrän virusproverna kommit. Jag vågar inte ens tänka vad det annars skulle kunna vara. Eller tänka vågar jag men inte skriva.

Idag sövdes Gustav och man tog prov från benmärgen i kambenet, en sk crista. Man tar även chimerism från benmärgen, alltså kolla så att det fortfarande är Klaras märg som jobbar (om än lite dåligt just nu...) Nästa vecka får vi alltså veta det samt om det finns sjuka celler i märgen och hur den jobbar med att göra blodkroppar. Lååång väntan kommer det att bli.

Sitter i dubbelsängen på hotellet nu med en sovandes Gustav bredvid mig. Han har i stort sett sovit sedan ett då dom sövde honom. Helt utslagen har han varit och jag har faktiskt varit lite orolig. Men så vid åtta åt han lite och sedan tog han fram broderiet och då blev jag lite lugn fastän han somnade flera gånger medan han broderade.

Mysiga dagar på hotell... Inte ett dugg. Sjukhus åtta till fem och hotellfrukost ensam i morse eftersom Gustav var fastande inför sövningen. Och ikväll har han ju bara sovit. Att jag inte lär mig. Jag har alltid så positiva förväntningar som gör att jag blir så besviken. Fast vi åt god middag igår med trevligt Skellefteåsällskap. Gustav var så nöjd med sin svindyra fläskfilé. Och imorgon får vi äta frukost tillsammans. Och förhoppningsvis behöver vi bara vara på sjukhuset mellan halv elva och tre. Hoppas.