måndag 7 december 2009

Måndagsångest.





Norrbyn fredag förmiddag före regnet. 
Farfars gamla båt i vackert frostlandkap.


Helgen var mysig och intensiv med Linda och Lisa i stugan, middag hos Pernilla och Ikea med Henke och Johan. Eller mysigt på ikea... jag vet inte. Jag fick en del inspiration men framför allt fick jag tröstshoppa.

I morse var det upp tidigt för en heldag på sjukhuset. Först provtagning på fastande mage för att man ska kunna mäta blodfetter och kolesterol, sedan frukost och efter det besök på ortopedtekniskt centrum för att få inlägg mot pronation i hopp om att Gustav ska få mindre ont i fötterna. Sedan tillbaka till barn tre. Letade rullstolar länge eftersom det är långa sträckor att gå på svaga ben utan kondis för lilla G. Läkarbesök med ny läkare. Omläggning av cvk och cvkhål. Trombocyter skulle ges inför svinvaccin även om dom nu ligger på dryga trettio. Han har inte fått vaccinet tidigare på grund av att man måste vänta tre månader efter en benmärgstransplantation. Och efter sprutan den vanliga varannanveckaspåfyllningen av immunglobuliner, kiovig. Och jag valde att för ovanlighetens skull ta med Hugo. Halv fyra var en röntgen av rygg och bäcken planerad. Daniel skulle komma efter två och byta av och då skulle jag gå på stan med Klara.

Blir helt matt bara av att skriva.Hur tänkte jag? Var det smart att godkänna en sån extremt fullspäckad dag?

Att det sen var den ledsnaste dagen gjorde ju inte saken bättre. Gustav kom på sak efter sak som var jobbig nu och sak efter sak som jag och andra i hans omgivning gjort fel. Allt helt ok att vara ledsen och besviken för. Det var som om att allt rann över idag, han har ju inte ofta varit arg eller ledsen under dessa nio månader, så det känns verkligen som att det är på tiden. Sedan kände han sig konstig i kroppen direkt efter sprutan och blev jätterädd och ledsen, blev helt vit i ansiktet fick stirrig blick och sluddrigt tal. Fina sköterskorna tog hand om Hugo och jag fick ringa efter Johan. Det var rätt dramatiskt där ett tag, för första gången sedan juli fick vi ligga på en sal. Man kollade blodtryck och puls och kunde konstatera att inget farligt var på gång men Gustavs ångest kan inte beskrivas med ord och för mig som förälder är det nog den värsta och svåraste smärtan.

Längtar, längtar, längtar, längtar, längtar, längtar tills detta är över. Fast mest längtar jag ju som vanligt efter att detta aldrig hänt. Så jävla hemskt att barn får bli sjuka.

Nu gissar jag att ni behöver läsa Gustens blogg för att orka med dagen.... Han är helt enkelt bäst! Eller Klara är bäst på att dansa och Hugo är bäst på att bubbla med munnen. Men att blogga är Gustav bäst på!

Life of Gurra G, eller Gurra Gas som fröken Karin alltid sagt.

2 kommentarer:

Camilla sa...

Hej! Förstår (tror jag) mycket av hur du känner. Det är fruktansvärt att barn ska få bli sjuka!!! Anton har släppt ut MYCKET ilska under resans gång och personalen har tyckt att det varit bra att han inte hållit inne med känslorna och kanske är det så. Även om det också varit kämpigt ibland, att tacklas med hans ilska, när han oftast är världens goaste, snällaste kille. Anton o jag brukar läsa Gustavs blogg också, den är jättebra. A. gillar nallens tokiga äventyr! Hoppas ni får en bra o lugn tisdag! Kram Camilla.

Alexandra Reichler sa...

Varje gång jag ska skriva en kommentar hejdar jag mig några sekunder. För vad man än ska säga känns det bara så fånigt. Men jag håller med ovanstående, måste vara bra att släppa ut ilskan men förstår hur hopplöst jobbigt det måste vara att se. Jag hoppas i alla fall att Gustav och familjen känner sig bättre efter idag och att sprutan inte gjorde ont alltför länge. Puss på er alla!