Om bloggandet.

Ser nu att det snart var en vecka sen jag skrev och det kändes som igår.

Förutom att jag och Johan bråkat mest hela tiden sen jag skrev inlägget.
Fast såklart inte för att jag skrev inlägget utan för att detta året kanske måste komma ikapp även oss i vår lilla kärleksbubbla. Vi är båda två hemma nästan hela dagarna eftersom han jobbar natt och sällan behöver sova. Det tär. Vi är sällan ensamma. Det tär. Vi är trötta eftersom vi är småbarnsföräldrar. Vi är på helspänn hela tiden eftersom vi är cancerföräldrar. Vi räcker sällan till för alla tre barnen som har helt olika behov. Allt det tär på relationen och det är tur att vi älskar varandra och har det fint i grunden.

Fast det var inte det jag tänkte blogga om.

Jag tänkte skriva lite om hur jag tänker att jag vill att bloggen ska fortsätta leva nu när det börjar bli mindre och mindre i mitt liv som handlar om Gustav och cancern och livet på sjukhus. Och om hur jag tror att ni vill att den ska se ut, bloggen alltså. Det är ju roligt med många läsare.

Jag vet ju att jag själv vill, att de bloggar jag själv läser ska uppdateras ofta men att de för den skull inte får bli innehållslösa. Det är nog därför det blir glesare och glesare mellan mina inlägg- jag vill inte göra ett nytt inlägg bara för att...

Och just nu händer inte så mycket spännande i mitt liv. Jag vaknar, ger Hugo gröt, leker lite, lägger Hugo som sover ett par timmar, gör lunch, leker lite med Hugo, lägger Hugo som nu sover ungefär en timme... osv. Däremellan kanske vi handlar, betalar räkningar, bråkar, kollar Facebook, ser en film, stickar lite, sorterar pärlor till pärlplattebygge, äter middag hos vänner. Det som avslöjar oss är att vi då och då åker till sjukhuset för att ta prover och tankar upp Gustav med diverse blod och grejor, att han inte leker med vänner som en vanlig tolvåring, att vi(jag) får panik om han kräks, att G får panik om det inte finns mjölk hemma så att han kan göra O´boy att dricka till kvälls- och morgonmedicinerna. Annars är det väl för oss som det är för de flesta. Typ. Plus minus lite oro och slalomåkning och morfin. Fast så känns det förstås inte alla dagar. Att vi är som de flesta. Men det är väldigt skönt när det känns så.

Och vet ni vad?I natt sover Bubblan hos Mormor och Morfar. Dom ringde idag och ville låna honom för att pröva skötbordet dom köpt och en natt med sömn säger man ju inte nej till. Stackars Johan som jobbar. Klarkan ska till skolan i morgon och vid tio ska Gurkan och Johan till sjukhuset. Och då får jag vara ensam hemma. Minns inte när det hände sist. Vad ska jag hitta på då? Bara sitta och njuta av ensamheten kanske? Känner jag mig själv rätt kommer jag att ringa nån. Eller sitta framför datorn och läsa någon annans tankar. Eller titta på nån tv-serie och sticka. Det brukar vara svårt med tystnaden och ensamheten och att möta sig själv.