En dag i dimma.

Först vill jag tacka alla som satt in pengar på Dodaj fixar. Ni är fantastiska och jag vill att ni ska känna att ni gjort något väldigt fint för Gusten. Jag har länge tyckt att det varit trist att Barncancerfondens insamlingar där barnen redan gått bort varit avsevärt mycket större än de som fortfarande lever. Då får ju inte barnet uppleva målet. Nu hoppas jag att vi fixar det. Tack Underbara Clara, Finaste Elsa, Helena, Erika, Rakel, Annelie, Lisalee, Marie M, Camilla P, Alex, och alla andra som länkat från bloggar och facebook. Internet är för finurligt, tycker jag.

Natten var ok. Gustav (och jag) vaknade ofta men sov bra när han väl fick sova. På morgonen sa han själv att han hade "värsta grodhalsen" och kände att det var svårare att andas. Förklaringen till det visade sig vara en viktuppgång på fem kg sen i tisdags. Bara vätska så man har gett stora mängder vätskedrivande och han har kissat närmare tre liter.

Vi fick låna in ett Wii och Supermario av fina Camilla. Något Gustav länge velat köpa men inte fått eftersom jag tycker att det räcker med fyra spelkonsoller och en dator... Så vi spelade och hade hur kul som helst. Hela dagen har varit fin faktiskt. Emellanåt har Gurkan varit svag och trött och vilat med syrgas men mesta tiden har han varit social och orkat sitta uppe och spela och prata och äta middag som Lillebror och Linn fixat. Man kan säga att Gurkan varit piggare idag än igår men ändå lite sämre. Fast han har ju inte behövt syrgasen lika mycket i och för sig...

 Tacomiddag på lilla sal 10

Stackars Klara blev magsjuk inatt och blev under dagen omhändertagen hemma hos mig av Linda, Lisa, Birgitta och Björn som donat och fejat i vårat lilla hus. Om ändå alla hade såna vänner! Klara sa igår att hon ville vara där man är glad och inte gråter hela tiden. Stackars liten som måste vara med om detta. Hon är i alla fall en stor källa till glädje mitt i allt det onda.

Oj, vilken hurtig ton inlägget har ser jag. Jag är ju ledsen och förtvivlad men har inte orkat, velat eller behövt gråta så mycket idag. Tillvaron är rätt otydlig, liksom dimmig. Det är fint att vi är många här som stöttar varandra och tar hand om Gustav, Klara och Hugo. Imorgon kommer Gustavs farmor och farfar och fastrarna så då blir vi ännu fler.

Ni kanske är några som tycker att det är makabert att jag kan skriva här när min pojke dör ifrån mig. Men jag måste. Jag vill berätta så att jag slipper prata om det hela tiden när jag träffar vänner och bekanta. Det är skönt att ni vet vad som händer även om det är jobbigt och jättesorgligt.

Vi vet inte hur långt borta det är. Igår tänkte jag inte att vi skulle få träffa fina P på måndag men idag tänker jag att det dröjer. Tvära kast är vår vardag och jag hatar det.

Kärleksfulla och roliga brev från förtvivlade klasskompisar.

Sover gott nu med den gosigaste Isbjörnen som kom med helikopter (!!!) från 

Skellefteå och Motala idag från ledsna transplantationsvänner Älgar och Björnar.